Gerda med slitet med breven. Allt detta av ont och gott som skulle nå våra hem, våra brevlådor, våra liv. Gerda med den gula cykeln blev budbärerskan till den lilla människan i den lilla byn. Gerda blev damen som mot ett lågt vederlag tog sig upp i svinottan och bar våra drömmar hem till oss. Hon bar också våra plågor till oss. Livet handlade (och handlar) inte bara om kärleksbrev och älskliga försändelser från vackra veckotidningar. Där kom Gerda  också med fula kravbrev, brev som i sin eländiga och hårda kanslisvenska var påminnelser om bristerna i våra drömmar.

Gerda bar breven intill sitt hjärta och jag minns att hon kunde le när hon till mig lämnade ett avlångt, smalt blått kuvert med mitt namn i sirlig stil och med poststämpel från Ulvö hamn. Så bar Gerda den unga ljusa flickans dröm om kärlek över vattnet från Ulvön till fastlandet och tog sig några mil till mig i den lilla byn. Kärleken fick hjärtats längtan att flämta till en sekund, igen.

Denna Gerda finns i allas våra liv. Och mest kanske hos de som har några år på nacken och som har mera personlig erfarenhet av lantbrevbäraren. Vad lantbrevbäraren betydde och betyder för människor i glesbygd kan inte överskattas. Lantbrevbäraren kom med tidningen Dagen till de bokstavstroende, med Ny Dag till de trogna kommunisterna, med Levande Livet till ungkarlen som jobbade på bryggeriet och med tidningen Land till grannen som var bonde.

Lantbrevbäraren var en överbringare. När jag var femton år och gick på yrkesskola för att lära mig nåt ”nyttigt i livet” så kom min mors brev som verkliga och i ordets egentliga mening ”kärleksbrev”. Mor Agnes Viktoria hade skrivit från sitt kök med ovan bläckskrivhand till mig och skickat mig sin varma stora kärlek. Och inklämt i brevet låg en femma eller tia som tagits av de fattiga matpengarna. Det brevet hade ”hastat, för att jag, långt borta, skulle veta det som är av evighet” (Lagerkvist).

Nu, i Klasaröd och Tomelilla, i Vollsjö och Simris, på Sandhammaren och i Brantevik så slirar sig lantbrevbärarnas gula bilar fram ånyo till mig och dig. Detta är samma buntar av brev, mera sällan kärleksbrev, tyvärr. Kärleksbrev skrivs så sällan numera. Men lantbrevbäraren kommer, kommer i ur och skur. Kommer med sorg och kärlek, med lust och last. När gav vi dem en blomma senast? Eller har vi helt glömt av vår längtan efter kärlek? Och tacksamhet att få ta den emot?