LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: Till lantbrevbärarens lov

Hon hette Gerda. Det var damen som iklädd en gul cykel med tunga bruna väskor plumsade och slirade och halkade och stretade i snömodden mot min barndoms brevlåda. Det var länge sedan och det var ett av mitt nu gamla livs starkaste minnen.

Gerda med slitet med breven. Allt detta av ont och gott som skulle nå våra hem, våra brevlådor, våra liv. Gerda med den gula cykeln blev budbärerskan till den lilla människan i den lilla byn. Gerda blev damen som mot ett lågt vederlag tog sig upp i svinottan och bar våra drömmar hem till oss. Hon bar också våra plågor till oss. Livet handlade (och handlar) inte bara om kärleksbrev och älskliga försändelser från vackra veckotidningar. Där kom Gerda  också med fula kravbrev, brev som i sin eländiga och hårda kanslisvenska var påminnelser om bristerna i våra drömmar.

Gerda bar breven intill sitt hjärta och jag minns att hon kunde le när hon till mig lämnade ett avlångt, smalt blått kuvert med mitt namn i sirlig stil och med poststämpel från Ulvö hamn. Så bar Gerda den unga ljusa flickans dröm om kärlek över vattnet från Ulvön till fastlandet och tog sig några mil till mig i den lilla byn. Kärleken fick hjärtats längtan att flämta till en sekund, igen.

Denna Gerda finns i allas våra liv. Och mest kanske hos de som har några år på nacken och som har mera personlig erfarenhet av lantbrevbäraren. Vad lantbrevbäraren betydde och betyder för människor i glesbygd kan inte överskattas. Lantbrevbäraren kom med tidningen Dagen till de bokstavstroende, med Ny Dag till de trogna kommunisterna, med Levande Livet till ungkarlen som jobbade på bryggeriet och med tidningen Land till grannen som var bonde.

Lantbrevbäraren var en överbringare. När jag var femton år och gick på yrkesskola för att lära mig nåt ”nyttigt i livet” så kom min mors brev som verkliga och i ordets egentliga mening ”kärleksbrev”. Mor Agnes Viktoria hade skrivit från sitt kök med ovan bläckskrivhand till mig och skickat mig sin varma stora kärlek. Och inklämt i brevet låg en femma eller tia som tagits av de fattiga matpengarna. Det brevet hade ”hastat, för att jag, långt borta, skulle veta det som är av evighet” (Lagerkvist).

Nu, i Klasaröd och Tomelilla, i Vollsjö och Simris, på Sandhammaren och i Brantevik så slirar sig lantbrevbärarnas gula bilar fram ånyo till mig och dig. Detta är samma buntar av brev, mera sällan kärleksbrev, tyvärr. Kärleksbrev skrivs så sällan numera. Men lantbrevbäraren kommer, kommer i ur och skur. Kommer med sorg och kärlek, med lust och last. När gav vi dem en blomma senast? Eller har vi helt glömt av vår längtan efter kärlek? Och tacksamhet att få ta den emot?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria