Visst kan det tyckas typiskt att jag, som socialist, ser denna uppenbara saknad i de tidigare debattörernas uppfattningar. Men det är att bedra sig själv. Klassamhället förnekas inte idag, inte ens av de borgare som så kraftfullt förnekat det i historien. Så varför undviker man detta som påverkar alla människor? Varför undviker man just det som påverkar människans frihet och förutsättningar för individuellt förverkligande?

Min text är ett försök till att komplettera diskussionen om just det som fattas i den – klassförtrycket. Och från klassamhällets utgångspunkt ge visioner om ett nytt revolutionärt vänsterparti. Jag skall försöka dra breda linjer om ett sådant parti och varför det skulle behövas, samtidigt som jag medvetet undviker allt för mycket detaljer, som naturligt borde diskuteras och produceras inom partiet – inte av mig som person.

Radikal eller revolutionär: Vår omgivning kan tyckas blir allt mer konservativt eller rent av reaktionärt. Ökade klassklyftor och följande renässans av moralism och fördomar. Ett förhårdnande samhälle i strid med social och pedagogisk vetenskap. En högerns renässans. Därför behövs det en aktiv organisering som står upp för idéer som i sammanhanget kan tyckas radikala. Vad betyder då begreppet radikal? Skribenten för det Liberala Partiet frågar sig vad som ligger i begreppet radikal och kommer fram till en tillfredställande förklaring, där en radikal strävar efter en omvälvande samhällsförändring. Inte alls olik den marxistiska förklaringen av begreppet revolution, som syftar på en samhällsförändring i grunden. Enligt marxismen kan dock inte en samhällsförändring, som inte förändrar klassmotsättningarna, beskrivas som en revolution.

Det nazistiska maktövertagandet i Tyskland kan exempelvis inte kallas för en revolution eftersom det inte förändrade klasstrukturen – borgerligheten härskade före som efter. Men maktövertagandet kan dock kallas radikalt eftersom den förändrade formen av staten från en parlamentarisk demokrati till en fascistisk stat. Radikalism är alltså en vilja till politisk förändring, inte en förändring i grunden. När revolutionära socialister pratar om samhällsförändring i grunden menar vi inte bara en utökad politisk demokrati, utan även en ekonomisk omvälvning. Vi propagerar för en progressiv radikal omvälvning och en proletär revolution, som är något helt annat än de borgerliga revolutionerna (Franska, Brittiska) eller den reaktionärt radikala (fascismen).

Så varför då nöja sig med mindre? Varför endast förändra formen, när vi kan förändra hela samhället till det bättre? Göra reella skillnader istället för endast formella? Varför riskera ta ett steg framåt och två steg bakåt?

Parlamentarism och demokrati: För oss revolutionära socialister är det viktigt att påminna att det nya samhället vi kämpar för– arbetarstaten – utvidgar de demokratiska friheterna jämfört med den parlamentariska demokratin. Speciellt efter de förödande erfarenheterna av de stalinistiska staterna med falska demokratiska predikningar. För att arbetarna skall kunna skörda frukterna av arbetarstaten måste reell och formell demokratisk frihet existera. Vilket följer av en kraftig utvidgning av den direkta demokratin, och en systematisk bortvittring av staten då den överlämnar väsentliga delar till befolkningens självstyre.

För oss revolutionära socialister är det viktigt att utöka den politiska demokratin, och med politisk menar jag den delen av samhället som av folket valts i allmänna val att representera det. Samhällets förtroendemän måste när som helst kunna avsättas av folket när förtroendet svikits. Förtroendemännen måste ha en lön som en vanlig arbetare, och ingå i en automatisk rotation för att bekämpa karriärismen.

De demokratiska friheterna kommer att utvidgas i ännu ett väsentligt steg med att arbetarstaten producerar och levererar de materiella förutsättningarna för folket att utnyttja dem. Denna kollektiva egendom, som står till varje medborgargrupps förfogande, realiserar de demokratiska friheterna åt folket som tidigare endast var formella inom den parlamentariska demokratin.

Det gäller alltså för det revolutionära partiet att avslöja den parlamentariska demokratins dialektiska natur – till sin form demokratisk och till sin essens diktatur. Att avslöja den allmänhumanistiska lögnen att alla kan vara bröder i ett klassamhälle. Vi erkänner inte överklassens mänskliga rättigheter av år 1789, som på metafysiska grunder helgar äganderätten, utan erkänner snarare den radikala demokratins rättighetsförklarande av år 1793, som förklarar samhället skyldigt att sörja för dess medborgare.

Arbetarrörelsen: Debattören Mats Höglund klagar i sin text på fackföreningarna för att de skulle vara ett hinder för vissa reformer. Men Mats glömmer att fackföreningarna bygger på sina medlemmar och är således i princip demokratiska organisationer. Problemet i dagens fackföreningar är att denna demokrati blivit inskränkt och byråkratiserad. Idag pågår nämligen en reaktionär utveckling med angrepp på strejkrätt, kollektivavtal och a-kassa. LO-ledningen kan komma att genomföra ett nytt Saltsjöbadsavtal med Svenskt Näringsliv över huvudet på LO:s medlemmar. Ett avtal som kan komma att allvarligt försämra arbetarrörelsen. Om Svenskt Näringsliv fick bestämma skulle vi ha en allvarlig lönedumpning, inskränkningar i strejkrätten, förbud mot sympatiåtgärder, och förbud mot politiska stridsåtgärder etc. Problemet är inte fackföreningarna, utan problemet ligger i fackföreningarnas byråkratisering, som endast kan bekämpas av medlemmarna själva. I realiteten medlemsstyrda fackföreningar är en förutsättning för att slå vakt om arbetarklassens intressen, som hotas av arbetsgivarnas representanter.

Klassamhället och jämlikhet: Vi revolutionära socialister kan aldrig erkänna klassamhället oavsett om det är en barbarisk fasciststat eller ett liberalt utslagningssamhälle just på grund av dess slentrianmässiga människosyn. Vi tycker att det är vidrigt att tvinga in människan i olika klasser, med olika möjligheter och förutsättningar. Vi erkänner inte en värdering av människan byggt på prestationsförmåga, utan erkänner människans värde i sig själv. Vi vill ge människan frihet att utveckla hennes oändliga möjligheter på basis av hennes egna behov, och inte riskera bli utslagen i en resursslösande konkurrens.

På grund av denna människosyn ter det sig också naturligt att det skall råda jämställdhet mellan kvinnor och män. Att de förtryckta könsrollerna skall försvinna tillsammans med den förtryckta reproduktionsideologin, så att hbt-personer får formella som reella fri- och rättigheter som heterosexuella. Att rätten till fri abort upphöjs till en mänsklig rättighet.

Med tanke på dessa mänskliga frigörelser skall vi vara tacksamma för den sexuella revolution som 1968-vänstern startade och som vi borde fortsätta. Upphöja idealen att människan skall vara fri att göra vad hon vill så tillvida det sker mellan medgivande vuxna människor. Att kritisera den nymoralism som blossat upp och avslöja den moraliska lögnen om att porr och prostitution i sig är skadligt. Sexismen är ett samhällsproblem som befinner sig i alla dess delar, och det är sexismen som skall bekämpas – inte människan!

Istället för att stigmatisera de prostituerade erkänner vi revolutionära socialister sexarbetarnas formella och reella rätt att organisera sig och kämpa för sina fri- och rättigheter. Något som vi finner självklart i den dagliga klasskampen. Prostitutionen försvinner inte genom statliga förbud och moralkakor, en reell erfarenhet från Stalinsovjet och Maokina. Vad som måste bekämpas är vad som kan befinna sig inom prostitutionen, förekomsten av våld, förtryck, stigmatisering och missbruk. Men detta bekämpas bäst av sexarbetarna själva med resten av arbetarklassen i solidaritetskamp. Våld och missbruk frodas i det dolda och just därför måste vi kämpa för en samhällig frigörelse för de proletärer som arbetar med sex. Vi kräver en klassisk solidaritet inom arbetarklassen för våra gemensamma intressen!

Internationalism: Eftersom arbetarklassen inte är isolerad i en nationalstat är det viktigt att anknyta vår klasskamp till ett större sammanhang över nationsgränserna. För trots att den nationella suveräniteten är en viktig folkrätt så betyder det inte att man skall hänge sig till nationalistisk isolering.  Är det något vi lärt oss från den förkrossande stalinismen är det bland annat att isolering skapar problem. Därför är det viktigt att den proletära revolutionen sprider sig och att ett broderligt samarbete införs mellan nationerna.

Internationalismen ger också reella möjligheter för människan att lösa de globala miljöproblem som allt mer kommer bli vår vardag. Ett problem som inte kan lösas genom kapitalism eller fri konkurrens utan med ekonomisk planering.

Slutligen: Vad som är viktigt att påpeka är att vi revolutionära socialister inte erkänner den nyliberala lögnen om det våldsfria utopistaten. Alla former av stater bygger på våldsmonopol, även den minsta formen av stat. Därför måste målet vara statens avskaffande! Och just därför propagerar vi för en arbetarstat vars utvecklade demokratiska innehåll och form avvecklar sig själv. Bara i ett klasslöst och statslöst samhälle kan människan äntligen vara verkligt fri. Vi revolutionära socialister kämpar alltså för radikala förändringar tillsammans med revolutionära eftersom vi även vill avskaffa klassamhällets indelning av människan i mer eller mindre värdefulla grupperingar. Helgandet av äganderätten leder till bara till stadfästning av förtryck och ojämlikhet.

I dagens otaliga socialistiska fraktioner vore det alltså av ytterst vikt att tillsammans diskutera dessa frågor, och möjligtvis enas för våra gemensamma intressen. Det finns otaliga frågor, svar, problem och lösningar att diskutera och jag har endast tagit upp en bråkdel av dessa. I vissa fall vet jag att åsikterna går isär, speciellt vad gäller frågan om sexarbetarna, men desto viktigare för oss revolutionära socialister att diskutera dem i ett gemensamt forum!