Jag minns en episod från "Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå" av Douglas Adams, där det under en middag händer något mycket underligt. En av middagsgästerna har i en hamn hittat en tillsluten antik urna som hon visar upp för gästerna. En professor i sällskapet får då plötsligt ett ryck och vill trolla bort ett saltkar, vilket han faktiskt verkar lyckas med. Men inte nog med detta, efter en smula palaver krossas den antika urnan och där inne ligger saltkaret. Frågan blir nu, hur sjutton kom saltkaret dit! Givetvis är det hela alldeles omöjligt (äkta magi finns inte), men den holistiske detektiven Dirk kommer faktiskt på en lösning. Saltkaret har förstås färdats bakåt i tiden till den punkt i tiden då urnan tillverkades och blev då lagd i urnan innan den förslöts!

Nu är ju tidresor något som verkligen kan ifrågasättas och själv så tror jag inte att sådant är möjligt. Men likväl finns det ett faktiskt förhållande som ter sig än mer problematiskt än mysteriet med saltkaret i urnan! Problemet rör det mest vardagliga som finns, nämligen vår varseblivning. Jag tänker inte gå in på alla de filosofier och religioner som antingen bankat sina pannor blodiga i sina försök att få rätsida på problemet, eller som godtyckligt valt ut en ”lösning” (t ex gudar och andeväsen) vilken skall förklara allt utan att själv behöva förklaras. Istället tänker jag presentera själva problemet.

Låt oss börja lite löst. Till vardags möter man detta problem om man tror att människan har en själ. Man kan ju då först fråga sig varför det skulle behövas något sådant som en själ, när allt annat i vår verklighet sköter sig utan själ likt en enda stor maskin. Men sedan kan man istället resonera som så att du ju ändå upplever, vilket en maskin inte gör. Själsbegreppet skall ju bland annat förklara hur kroppen kan bete sig så som materia normalt inte kan bete sig. Men vetenskapen har aldrig kunnat visa att någonting någonsin betett sig på något vis som strider mot naturlagarna, så vi har inget som i det avseendet tyder på något själsliv. Och om nu en själ styr din kropp, hur går detta till? Var får själen, så att säga, grepp på kroppen? Och varför skulle inte rena fysikaliska förlopp kunna förklara det som man annars försöker förklara med en själ? Men här återstår ändock mysteriet med att du faktiskt har en upplevelse. Och detta mysterium verkar faktiskt vara det mest fundamentala som mänskligheten någonsin stått inför! Innan vi går än närmare in på detta, skall vi dock först ta en liten funderare på den rakt motsatta ståndpunkten.

En fysikalist (många ateister är fysikalister) tror inte på något andligt ting såsom en själ. Likväl finns motsvarande problem där, och är egentligen detsamma. Låt oss ta synsinnet som exempel. Låt oss säga att du är en forskare som skall undersöka hur det går till när du upplever skenet från en klarblå laserstråle (närmare bestämt ljus med våglängden 470 nm). Han noterar att dina synceller reagerar på ljuset. Denna reaktion sprider sig via neuroner vidare in i hjärnan. Detta är ingen konstig reaktion egentligen. Positivt laddade joner (bland annat natriumjoner som ju finns i mängder i allt salt vatten som t ex havsvatten) far först in där syncellens nervtråd utgår. Nästa bit av nervtråden reagerar genom att göra likadant, samtidigt som de första delen börjar pumpa ut natriumjonerna igen. Detta beteende sprider sig sedan längs den nervtråd som löper från syncellen. Egentligen transporteras inget längs med nervtråden, annat än själva beteendet att först pumpa in joner och sedan pumpa ut dem igen. Det är likt när människor gör vågen på stadion. Du behöver bara resa dig upp när någon till höger reser sig upp, och sedan sätta dig igen när den tillhöger sätter sig, så blir det hela till en våg som ”far runt” stadion. Och underligare än så är egentligen inte en nervsignal.

Men åter till läkaren. Denne studerar de nervsignaler som far in i din hjärna. Han ser hur de sprids via de nervbanor som leder från syncellerna, vidare in i andra delar av hjärnan som hanterar minne, motorik, för att inte tala om självaste syncentrum. Men nervsignalerna är och förblir bara nervsignaler, även i syncentrum! Och nervsignalerna fortsättar sedan träget sin vandring. Till sist når nervsignalerna fram till de muskler som styr käkar, lungor och tunga, varpå ordet ”vilket vackert blått ljus” kommer över dina läppar. Du har nämligen under tiden bestämt dig för att säga just ” vilket vackert blått ljus” eftersom du tycker att laserljuset är just precis vackert, och blått. Men har vi inte missat något här?

För i samma ögonblick fotonerna med våglängden 470 nm nådde dina synceller ”omvandlades” de till rörelser in och ut genom ett membran och i princip inget annat. Dessa rörelser resulterar till sist dina muskler utför rörelser som resulterar i att meningen ”vilket vackert blått ljus” uttalas av dig. Men nu kan vi med rätta ställa en ganska intrikat, ja nästan oroväckande fråga. Var i hela friden finns själva blåheten i allt detta?! Den sanna fysikalisten menar då att blåheten bara finns i de ord du uttalar. Alltså skulle blåhet i princip inte finnas annat än i vårt språk. Men mot detta är det inte svårt att argumentera att du ju inte behöver veta vad färgen heter för att se hur den ser ut!

Men låt oss nu summera läget hitintills. Den som tror på andar, etc. förtränger att vetenskapen faktiskt verkar kunna visa varför vi beter oss så som vi gör, men har samtidigt inga problem med att vi faktiskt kan uppleva saker. Fysikalisten däremot förtränger att vi faktiskt upplever saker, men har inga problem med att vetenskapen visar varför vi beter oss som vi gör. Vilket dilemma! Inget verkar ju direkt bättre än det andra såvida men inte misstror ”torr vetenskaplig självgodhet” eller tvärtom skyr allt vad religion och andlighet representerar.

Nu är det dock få som faktiskt har tänkt igenom saken och mänsklighetens mest fundamentalt svårtämjda problem lyckas därmed gå obemärkt förbi vårt samhälleliga medvetande. Debatten sträcker sig som mest till en sen kväll på puben, när kompisen menar att hans drink må se blå ut för honom, men att det som är blått för dig (och som du kallar ”blått”) kanske är rött för honom, vilket innebär att du ser hans drink ha en färg som han själv skulle ha kallat rött! ”Ja, så underfundig man kan va’ då!”, tycker du kanske. Och om debatten inte slutar där, så slutar den efter ett antal ofruktsamma rundor fram och tillbaka.

Men att debatten slutar utan resultat har faktiskt sin logiska förklaring och denna förklaring är inte att våra pubgäster är för berusade eller att de skulle vara allmänt puckade överhuvudtaget. Problemet är istället de människor som du konverserar med på puben ingår i dina upplevelser. Faktum är att dina upplevelser är det enda du har att gå efter här i livet. Och då blir det faktum att ”du upplever dina kompisar” själva definitionen av att ”dina kompisar finns”. Detta fungerar helfint som definition i alla lägen, utom när du börjar tala om andras upplevelser! För dig är ju oundvikligen ”din kompis” inget annat än ”din upplevelse av din kompis”. Och i din egen verklighet finns givetvis inga andra upplevelser än de du har. Om vi börjar diskutera din kompis upplevelser så börjar vi med andra ord diskutera dina upplevelsers upplevelser, vilket givetvis blir något helt intetsägande.

Men nu åter till din hjärna. Uppenbarligen finns i hjärnan mekanismer (uppbyggda av de nätverk av neuroner jag här beskrivit) som gör att vi handlingsmässigt kan skilja på t ex rött och grönt. De flesta människor stannar t ex för ett trafikljus som visar rött och inte grönt. Våra neuroner är alltså lagda så att de fungerar som mekanismer som gör åtskillnad på de olika impulser som kommer via våra sinnesceller. Men för att göra denna åtskillnad behöver aldrig någon ”rödhet” eller ”grönhet” produceras i din hjärna. Det räcker med att de rätta sinnescellerna i näthinnan retas, så sprider sig reaktionerna genom hjärnan enligt detta och vår handling kommer därav. Hjärnan vet alltså att göra åtskillnad utan att det finns någon färg i den, så varför skulle den producera något ytterligare, som att den skulle utföra någon slags pjäs för en inre betraktare?

Om det hade funnits någon riktig debatt om detta, skulle det ha varit en parallell till debatten om människans förfader. Att människoaporna är våra kusiner var oerhört svårt för många av 1800-talets människor att acceptera. Än idag finns de som inte vill förstå att vi i princip är en art bland alla andra. Men när det gäller hjärnans koppling till medvetandet ligger debatten fortfarande på 1800-talsnivå strax innan den verkliga evolutionsdebatten kom igång. Idag finns ännu många som, på det ena eller andra sättet, menar att hjärnan måste innefatta något ytterligare än de atomer som alla andra ting i vår verklighet består av.

Eller, låt mig vända en smula på de där sista meningarna. Så som vi förr inte ville acceptera att alla levande arter är kusiner till oss och att vi alla har en gemensam förfader, precis så vill många idag inte acceptera att våra hjärnor inte består av annat än sådan materia som finns överallt runt omkring oss. Men sedan har vi ju förstås de (bl a fysikalisterna) som accepterar detta, men av fel anledning. De vägrar tro på andar, som det ju inte finns några vetenskapliga belägg för. Men de känner sig därmed också tvungna att slänga ut upplevelserna eftersom de inte kan finna någon förklaring till dem heller. Och det är just detta som är orsaken till att debatten aldrig kommit igång! Om vi när det gäller upplevelse säger att ”det inte finns några vetenskapliga belägg för detta”, fastän vi ju själva säkert vet att vi upplever, hur kan vi då avfärda andlighet med just argumentet att ”det inte finns några vetenskapliga belägg för detta”? Hur skall man kunna strida för en åsiktsriktning som utesluter allt tal om att du skulle uppleva något?

Det har alltså inte gått att starta någon debatt därför att vi i grunden inte har lyckats städa vår egen bakgård. Men hur skall vi nu lösa detta? Var kommer upplevelseaspekten in i det hela? Egentligen är det rätt så enkelt faktiskt. Vi har redan varit inne och sniffat på svaret. Det är faktiskt inte så att hjärnan producerar våra upplevelser. Hela vår verklighet kan snarare ses som en förklaringsmodell för vår tillvaro. Skeendena och våra primära upplevelser är byggstenarna i denna modell. Jag kommer nu att i korthet beskriva hur upplevelserna kan få sin plats i vår verklighetsbild.

Den kortaste förklaringen är alltså att det helt enkelt är upplevelserna (tillsammans med skeendena) som är byggstenarna i vår verklighetsupplevelse, och eftersom det är genom vår verklighetsupplevelse vi skaffar all vår kunskap så måste vi sätta upplevelserna lika långt fram som vi annars har satt skeendena. (Jag skall nu vidareutveckla detta en smula, men jag vill först nämna att den intresserade kan finna en betydligt utförligare argumentation i min bok ”Begränsningen” på www.vulkan.se.)
Till och börja med kan du se dig själv som själva punkten i tillvaron. Det du ser runt omkring dig förklarar att din punkt i tillvaron är som den är, just genom att vara som den är. Villkoret för din existens är att ingenting motsäger något annat, när det kommer till kritan. Andlighet, magi, gudar, etc är allt sådant som skulle introducerat motsägelser i vår existens och därför finns de inte. Allt som motsäger vartannat existerar inte. Existerar gör däremot det som ”går ihop”.

Allt som sker gör detta gentemot dina primära upplevelser (färg, värme, ljud, etc.). Utan dessa primära upplevelser skulle du ju inte kunna följa skeenden. Primära upplevelser är alltså en bakgrund för alla skeenden. Omvänt är det så att om inget skedde, skulle du inte kunna ha dina upplevelser och det skulle inte finnas någon historia som förklarade hur det gått till där du blev människa och t ex fick ögon som kan göra skillnad på färg och form. I den bemärkelsen är alltså det vi utforskar med vetenskapen bakgrund till att våra primära upplevelser förhåller sig till varandra så som de gör.

Men vetenskap förklarar alltså bara hur upplevelserna förhåller sig till varandra. Den förklarar inte varför de upplevs så som de upplevs. Upplevelserna är den grund som vetenskapen behöver för att överhuvudtaget kunna utföras. Vetenskapen utforskar alla de samband (skeenden i tid och rum) som våra upplevelser visar oss. Skeendena och de primära upplevelserna är helt enkelt nödvändiga bakgrunder för varandra och tillsammans utgör de själva existensen.

Det finns inget andligt i detta resonemang. Det finns heller inget som bryter mot någon enda naturvetenskap. Samtidigt finns våra upplevelser med som en naturlig och självklar del! Det finns ytterligare några slutsatser att dra som mest rör vilken vinkel vi skall inta när vi försöker reda ut hur vår verklighet egentligen är skapt, men detta är inte på långt när så viktigt som att vi till sist har in intellektuell bas att stå på som kan frigöra oss från en massa knasiga trossatser, som att blåhetens utseende bara skulle vara ett ord, eller ett uttryck för andar i våra kroppar.