Regeringen har alltså varit tydlig med att det skall löna sig att arbeta, men det är inte lika tydligt för vem det skall löna sig. Är det sjuka människor som inte får sin sjukskrivning förlängd och tvingas arbeta som skall tjäna på det? Är det arbetslösa som inte längre klarar sig på bidraget och tvingas ta ett jobb de hatar eller är det de som tvingas vara borta från sina familjer hela arbetsveckan för att jobba långt hemifrån för att slippa bli av med bidraget som skall tjäna på det?  Nej, de som tjänar mest på regeringens politik är de som redan tjänar mycket pengar. De välbetalda behöver inte betala så mycket i skatt och företagens vinster kan ökas eftersom det nu blir lättare att hitta billigare arbetskraft. De som har mycket får mer och de som har det svårt (de sjuka, pensionerade, studerande och arbetslösa) får det stadigt sämre. Därför är det inte förvånande att klyftorna i samhället har ökat sedan vår nuvarande regering tillträdde.

Om den ökande klyftan är en önskad eller oönskad effekt av regeringens politik, det kan de väl bara de svara på själva. Men den ökande ojämlikheten i samhället är inte bara en indikation på vart samhället är på väg, ojämlikheten är också en viktig faktor som direkt påverkar människors liv. På senare tid har forskare kunnat visa att människor påverkas både fysiskt och mentalt av att befinna sig långt ned i samhällets hierarki. Denna situation skapar desperation och känslan av utanförskap, som i sin tur leder till att människor gör val som dom antagligen inte hade gjort om de var nöjda och trygga. På detta sätt leder ojämlikhet i samhället till att bland annat kriminalitet och prostitution ökar. Och forskare som Richard Wilkinson, Karine Peschard och Vinh-Kim Nguyen har även lyckats visa att känslan av ojämlikhet faktiskt gör människor sjuka, såväl fysiskt som mentalt.

Fast det finns även de som tjänar på ojämlikheten, för ojämlikhet i samhället ökar pengarnas värde. Folk med pengar får ett övertag på fattiga och ”svaga” som gör att de kan köpa sådant som de aldrig hade kunnat köpa i ett mer jämlikt samhälle. För utan desperata fattiga människor hade det nog varit svårt att för en billig peng hitta arbetskraft som tar jobben som ingen vill ha, eller som arbetar dygnet runt för slavlöner, eller hitta människor som säljer sina kroppar, sina organ och t.o.m. sina barn.

Så om vi på allvar vill ta tag i några av samhällets största problem som sjukskrivningar, psykisk hälsa och kriminalitet, då hade det varit betydligt klokare att börja föra en politik som minskade klyftorna i samhället istället för att öka dem.