Först måste jag börja med att påpeka min inledande glädje i att Eija Hetekivi Olsson tagit del av min uppmaning till att ta steget till diskussion om viktiga frågor för den politiska vänstern. Min uppmaning till diskussion bottnar i dess immanenta förutsättning till samarbete. Tyvärr måste jag dock säga att Olsson nedlåter sitt bidrag till diskussionen att stanna vid tomma anklagelser och inte når upp till konstruktiv argumentering. En konstruktiv diskussion måste ge argumentationsbyggnad för att stärka påståenden. Olssons artikel ger dock inga exempel eller argument för sådana påståenden som att jag skulle förhålla mig med en ”statisk trosuppfattning” och ”terminologi från 1800-talet”. Då är det nästintill omöjligt att spekulera i vad Olsson menar med dem. Termer som ”klass” kan det inte vara eftersom Olsson själv använder sig av den.  Några andra termer som inte skulle passa i vårt samtida vokabulär kan jag inte finna då de termer jag använder också används i vår samtida vetenskapliga forskning.

Däremot använder sig Olsson själv av ett tvivelaktigt språkbruk med begrepp som ”socialisternas självmord” och ”massmord” i andra termer än fysikalisk mening. Hur lätt är det att förstå ett språk som förvandlar termers begreppsdefinition efter skribentens personliga vilja? Är ett sådan vulgärt postmodernistiskt språkbruk en terminologi som förtjänar beteckningen samtida?

Olsson kritiserar vid samma tillfälle Veronica Svärs artikel (Läsarnas fria, nr 20) som behandlar den politik som organisationen Feministisk Initiativ för. Här tangerar faktiskt Olsson min kritik av Feministisk Initiativs avsaknad av klassperspektivet. Olsson påpekar med rätta att könsroller är oberoende av det kapitalistiska systemet, och att feminismen i sig bara kan vara lösningen på en av många ojämlikheter i vårt samhälle.

I sin kritik av Feministisk Initiativ tar Olsson upp professor Nancy Frasers ”Den radikala fantasin” som effektivt beskriver vikten av en samverkan mellan strävandet efter socioekonomisk omfördelning och strävandet efter kulturell jämlikhet. Men Veronica Svärd svarar (Läsarnas Fria nr. 31 2008-08-13) med att försvara en fortsatt ensidig fokusering. I vår nyliberala hegemoniska samtid har dock kampen för social jämlikhet dragit sig undan, och kvar finns bara vad Fraser kallar en ”stympad kulturalism”, som tidigare stod för att identitetspolitiken skulle ”samverka med kampen för social jämlikhet” (Den radikala fantasin, DAIDALOS 2003). Det är sannerligen synd att feminister som Veronica Svärd inte tagit lärdom av sina föregångare. Så länge Feministisk Initiativ består av en ”brokig skara” erbjuder det inget alternativ till de radikala som önskar en samverkan i kampen för social och kulturell jämlikhet.

För att slutföra min replik vill jag poängtera att jag tycker att det var synd att Olsson inte riktade någon slags argumentation i sina påståenden mot min tidigare artikel, till skillnad från den som riktades mot Veronica Svärds.

Kristoffer Ejnermark