”Bröd och rosor”, som var stridsropet i kvinnorörelsens och det feministiska initiativets begynnelse, härrörde från en banderoll som textillarbetarna i Lawrence Massachusetts tågade ut under 1912. ”Vad den arbetande kvinnan vill ha”, sa den legendariska organisatören Rose Schneiderman, ”är rätten att leva, inte bara existera”. (Klein, Naomi, No Logo. 2002, s. 162)

Det feministiska initiativet förstod redan för hundra år sedan, att om kvinnornas underordning ska upphävas och jämställdhet uppnås, måste kampen för det ske i samband med kampen mot de ekonomiska ojämlikheterna; klyftorna mellan fattiga och rika. Feministerna ville skapa en värld fri från fattigdom och förtryck som drabbade flertalet kvinnor och barn, men också flertalet män. Minoriteten av mänskligheten, däribland de flesta män, hade skott sig rejält på andras bekostnad. Det var dags att realisera en samhällsrevolt. En kollektiv knuff åt rätt håll och ett lyckat resultat - visste de förbannade feministerna - krävde dels en radikal omfördelning av ägande och resurser; rasering av det kapitalistiska systemet, dels erkännande av de kulturellt underskattade; rasering av det patriarkala systemet. OM orättvisorna mellan fattiga och rika stod fast, och ve och fasa till och med växte sig större, riskerade inte bara de marginaliserade männen i miljontal, utan också de marginaliserade kvinnorna i miljontal att fastna i sina mindervärdiga positioner, såväl som öka i antal. Behovet av bröd ansågs därför till och med vara överordnat behovet av rosor. Rätten att leva var med andra ord ett angelägnare krav för kvinnorna än rätten att bara existera. Inte desto mindre såg feministerna rangordningen av klass och kön som två olika men väl förenliga förtryckarsystem, båda i vägen för flertalets frigörelse.

Så fastän Veronica Svärd i sin artikel ”Feminismen enar sig för en ny dimension i politiken” (Läsarnas fria nr 31) hävdar att feminismen ÄR en ny dimension i politiken, är så inte fallet.

Så till vida Svärd inte obevandrat inskränker den politiska arenan i tid och rum till dagens riksdagshus, Bryssel och bolagsstyrelser, dit ledningen för feministiskt initiativ så gärna vill.

Det som däremot är nytt, är att det nutida feministiska initiativet har gett upp kampen mot klyftorna mellan fattiga och rika. I en tid då fler än någonsin är och blir förpassade till fattiga förhållanden, har det feministiska initiativet valt att bortse från det stigande behovet av bröd. Detta förbiseende är, för att låna Naomi Kleins formulering ”inte bara ett misslyckande för feminismen utan ett svek mot den feministiska rörelsens egna grundprinciper.” (Klein 2002, s. 162) Kravet på en radikal omfördelning av ägande och resurser finns inte längre med på den feministiska agendan. DET är en relativt ny(liberalvänlig) feministisk dimension i politiken.

Man skulle kunna säga, att den feministiska kampen för rätten att leva, inte bara existera, har ersatts med de mer privilegierade kvinnornas kamp för rätten att dominera, inte bara existera.

Denna förskjutning av fokus inom feminismen är farlig men förståelig, av flera skäl. Beroende av klasstillhörighet och hierarkisk position, ser verkligheten olika ut. Det är ett samtida skäl och förmodligen det som ligger till grund för Svärds svårighet att hålla med om påståendet att klassystem är könsneutrala. Sett utifrån en relativt välbesutten verklighet, med siktet riktat mot toppen, kan ett sådant påstående verka verklighetsfrånvänt. Då med rätta, för i maktens högsäten, i vilka minoriteten av mänskligheten minglar, ÄR majoriteten män. I de kretsar är det som Svärd säger, att ”män äger 99 % av alla tillgångar” och ”tjänar 90 % av alla inkomster”. Men problemet är inte vad Svärd säger - det rappa rytandet efter rosor är också viktigt - utan vad Svärd INTE säger, nämligen att dessa ”män” som Svärd räknar med i sitt skådande när hon ”lyfter blicken internationellt”, endast är en mycket liten del av SAMTLIGA män. Resten har Svärd inte räknat med. Bilden blir begränsad, i frånvaro av klassperspektiv.

MED ett klassperspektiv inkluderat blir bilden en annan, när vi lyfter blicken internationellt: 1 % av mänskligheten (eller 5 %, beroende på hur man räknar, likväl ett mycket litet antal), varav de flesta är män, äger 99 % av alla tillgångar och tjänar 90 % av alla inkomster, medan majoriteten av ALLA män i likhet med majoriteten av ALLA kvinnor, lever under fattiga förhållanden. De äger inga tillgångar och tjänar ingenting eller relativt lite. Sett utifrån fattiga förorter ser därför verkligheten annorlunda ut. I fattiga förorter ÄR klassystem könsneutrala.

MEN eftersom förtryckande system förstärker varandra, är kvinnor över lag mer underkastade. Det gäller alltså att hålla koll på vilka system det är som skapar ojämlikheter, dels i fråga om klass, dels i fråga om kön, etnicitet och sexualitet. Om man bortser från systemet som skapar klassklyftor, har man förlorat kampen mot samtliga system, ty fattigdom upprätthåller också fördomar, främlingsfientlighet och förtryck.

Problemet är med andra ord inte vad feministiskt initiativ gör eller den kamp som feminister redan för. Problemet är vad feministiskt initiativ INTE gör och frånvaron av den kamp som feminister INTE för. Det är förkrossande att människor från medelklassen har materiella och mentala möjligheter till att - medvetet eller omedvetet - osynliggöra klassamhället. Mot bättre vetande synliggör de sig själva, på bekostnad av de fattiga och förtryckta. Svärd frågar sig vad klass egentligen innebär, vilket är en bra början, men verkar ha svårt att se skogen för alla träden som står i vägen. I sitt försök att problematisera begreppet klass, tar Svärd upp ett av den akademiska medelklassens ekonomiska dilemman. Exempelvis: Hur kan en servitris som inte har en akademisk examen, tjäna mer än en socionom som har en akademisk examen?

”Personligen har jag aldrig haft så hög inkomst och ekonomisk frihet som när jag innan min högskoleutbildning arbetade som servitris”, slår Svärd fast. Naturligtvis är det oacceptabelt att en högre utbildning inte alltid leder till högre lön. Samtidigt är det få förunnat att kunna studera på universitet och mig veterligen är det inte många av dem som svälter. Med det inte sagt att ämnet om löneskillnader mellan servitriser och socionomer är oviktigt. För det är det inte. Det kan också vara viktigt i en samhällsanalys om man vill förstå varför förtryckande system blir bevarade snarare än bemästrade. När man ställer underordnade mot varandra och snöar in sig på maktkamper mellan människor vars materiella levnadsförhållanden är relativt likvärdiga, osynliggör man inte bara klassamhället, utan har också svårt att få till en klassanalys.

Andra sätt att slippa förhålla sig till frågan om klass och samtidigt frånsäga sig allt ansvar i fråga, är att göra som Svärd, förklara en feministisk frånvaro av kamp mot klassamhället med att vi i redan har så många partier som baserar sin politik på begreppen klass och kapital. Våra samtida parlamentariska partier är som vi alla vet relativt likriktade och högerorienterade. Att lämna saken i deras händer, är det samma som att stödja förtryck. Och som om undanflykterna inte redan räckte, lägger Svärd till att ”Klassbegreppet behöver ses över och moderniseras om politiken ska hänga med i samhällsutvecklingen”. Och jag som trodde att politiken skulle föregå förändringar och inte följa efter dem som bihang till bolag. Men visst behöver feministiskt initiativ se över klassbegreppet, om det vill försöka föregå förtryckande system i stället för att förstärka dem. Men kom ihåg att under tiden det sker ett ”varsamt” filosoferande över begrepp inom initiativet, dör miljoner människor, däribland kvinnor, av fattigdom. Så det gäller att rappa på med funderandet, förenandet kring orsaksförklaringar och åtgärdsprogram.

Bristfälliga förklaringar ger bristfälliga åtgärder, vilka lätt leder till oönskade konsekvenser. Svärd skriver avslutningsvis i sin artikel att ”Lösningen ligger i jämställdhet – både i föräldraskapet och på jobbet”. Och jag undrar något förskräckt men inte förvånat; är det också lösningen för de miljoner kvinnor världen över (inklusive Sverige) som inte har pengar, jobb och mat på borden, om de nu har bord eller ens tak över huvudena? För de miljoner kvinnor som inte har rent vatten att dricka, kläder eller pläder, och vars män sitter i samma situation?  

Anta till sist att det inte är som jag hävdar att klassystem är könsneutrala i fattiga förorter. Vi säger att de flesta av de fattiga faktiskt är kvinnor. Är det inte då desto viktigare för feminister att ta ställning i fråga om klass? Att ta tag i och vilja förändra det finansiella förtrycket som försätter dessa kvinnor i fattigdom? Att kämpa för en radikal omfördelning av ägande och resurser? För inte vill väl feministiskt initiativ lämna alla fattiga kvinnor i sticket på samma sätt som det tycks ha lämnat alla fattiga män? Det skulle reducera representativiteten och minska möjligheten för initiativet att få makt och mandat efter de kommande valen i Sverige och EU.

Banderollen ”Bröd och rosor” - eller åtminstone minnesbilden av den - kan med andra ord vara bra för feministerna att ha med i sin kamp för en annan värld, fri från fattigdom och förtryck.

Eija Hetekivi Olsson