Vi har under senaste månaderna sett nya ordningar i kulturpolitikens agenda. Intresseorganisationer som Skuggutredningen och Det Osynliga har tagit bladet från munnen och proklamerar en intellektuell strid för konstnärernas rättigheter, värderingen av kulturarbetarnas existens och det faktum att de ekonomiska resurserna inte längre räcker till. Vad är egentligen nytt under solen?                     

Vi har inte haft en fungerande kulturpolitik sedan slutet på 1970-talet då den stora gruppen 40-talister själva var i skapande verksamhet och hade något nytt att erbjuda dåvarande befolkning. När åren sedan gick utarmade både statliga som lokala politiker de resurser som fanns, gav sig själva och sina vänner anställningar och löner på långa kontrakt och omintetgjorde möjligheterna för en ny generation kulturarbetare att ta sig fram genom sin konst. Pengarna tog slut någonstans i slutet av 80-talet och sedan dess har det rått stiltje på sjön. Idag är den totala kulturbudgeten utsatt på 8 miljarder kronor – kronor som inte kommer i närheten av att täcka det behov som finns.

Jag tror att en av orsakerna till varför det är så obegripligt svårt att överleva ekonomiskt om man är konstnär idag är för att vi inte vågar tala om vilka löner vi tjänar. Det ska vara så himla hemligt och så skjuter vi oss själva i foten. Att berätta offentligt att man tvingas söka försörjningsstöd för att klara det mest elementära som hyra och mat är skamligt och upprörande, har jag märkt. Men hur ska då svenska folket få veta hur tillvaron verkligen är för somliga av oss? Hur ska vi då få stöd för våra krav på löner och mer resurser till konstnärlig verksamhet?

Samtidigt är kulturarbetarna inte intresserade av att dra igång en strejk (”oj, vad händer då med det konstnärliga uttrycket? Och oj, tänk om vi blir av med våra bidrag, hua!”) och man vågar inte gå i bräschen och ta första stöten, utan som alltid förlitar man sig på vad de olika LO-förbunden inom konstarterna (Teaterförbundet, Musikerförbundet osv) kan hitta på. Observera, de kommer inte att göra något som inte gynnar dem själva direkt och personligen.

Ska det bli en nyordning kulturpolitiskt i landet måste vi kulturarbetare och konstnärer själva göra något, utan att vänta på tummen upp från sido-organisationerna.

Vi måste själva ta makten över våra liv och våra konstnärliga uttryck, inte vänta på att andra ska lösa problemen åt oss.

Herregud, vi är ju konstnärer för guds skull! Vår uppgift är att peka på samtiden och tingens ordning. Vi har ju tagit på oss ett ansvar och nu verkar det som om de flesta av oss är så bekväma att vi inte ens orkar manifestera lite civil olydnad, som att skriva på ett upprop eller genomföra det jag kallar ”Inled kulturstopp – nu!”

Ett ”Kulturstopp – nu!” innebär att samtliga kulturarbetare i Sverige ombeds att genomföra små ”kulturstopp” här och där under sina produktioner, utställningar, föreställningar, utbildningar, romanskriverier eller andra kulturellt förekommande verksamheter. Aktionen bör vara offentlig och meddelas både media, politiker och publik. Dock bör manifestationen i sig överraska mottagaren, så gå inte händelserna i förväg…
Manifestationerna ska leda till uppmärksamhet i media och bland konsumenter och ju fler som uppmärksammar maningen ibland oss konstnärligt utövande, desto större är chanserna att detta så sker. Vi, inom Teater Olydig Kulturproduktion, ber er därför allra ödmjukast att ta till vara på detta tillfälle och följa vår maning:

INLED KULTURSTOPP – NU!
LÅT OSS ÖVERLEVA PÅ VÅR KONST!

Lördagen den 23e augusti 2008, under Orkanfesten i Stockholm, inleddes, från ytterligare ett perspektiv av tingens ordning, en manifestation för rätten till att överleva på sitt konstnärliga utövande. Vi manar alla andra konstnärer att fortsätta denna manifestation!

Några exempel på olika kulturstopp som man kan genomföra:
- Under pågående föreställning, och naturligtvis genom ett enhälligt beslut mellan ensemble och produktion, lämna scenrummet/sätta sig ned osv. under en egen bestämd tid och samtidigt meddela publiken om varför detta sker. I möjligaste mån bör publiken inte lämna salongen under aktionen.
- Under pågående utställning av konst, och naturligtvis genom ett enhälligt beslut mellan konstnär och gallerist, ta ner tavlor, packa undan skulpturer, vända fotografier inåt osv. och samtidigt meddela betraktarna om varför detta sker. Besökarna bör inte lämna under aktionen. Be dem slå sig ner en stund.

- Under pågående konsert/gig, och naturligtvis genom ett enhälligt beslut mellan gruppen/ensemblens medlemmar, att lägga stråken åt sidan, strypa ett ackord eller stanna i ett trumsolo, och samtidigt meddela lyssnarna/publiken om varför detta sker. Be dem ha tålamod en stund och återuppta konserten när ni tycker att syftet är uppnått.
- Att alltid meddela media om denna aktion för att väcka deras intresse, men även lokala kulturpolitiker och andra i ditt nätverk. Detta gynnar aktionen och skapar reaktion kulturpolitiskt.

Vilka frågor ställer vi oss själva och vår publik då när ett kulturstopp sker? Varför "Kulturstopp"?
När vi genomförde denna första aktion och vi berättade om de förutsättningar vi driver Teater Olydig under och varför vi anser att vi är värda att få löner för vårt arbete inom teaterkonsten, märkte vi hos publiken ett starkt intresse av att veta mera. Några röster ur publiken talade efteråt med oss om att situationen för scenkonstnärer är näst intill ohållbar och de uttryckte en stark vilja av att stödja dessa kommande aktioner.

Då scenen stod tom lämnade en del av publiken platsen, då en tom scen talar ett mycket tydligt språk.

För oss scenkonstnärer är bilden av en tom teater, en nedlagd scen, som ett hugg i hjärtat. När vår publik i avsaknad av levande scener, fyllda av alla former av scenkonster, glömmer och förtränger sina behov av scenkonst och istället skapar bilder av tyngd och svårighet och att ”man ska vara intellektuell för att förstå scenkonst” – då brister våra hjärtan.
När vår kulturminister själv ursäktar finansministerns konsekventa vägran att ta kulturekonomiska frågor på allvar med orden ”Anders Borg roas inte av kulturfrågor” är det inte bara pinsamt men även skrämmande enfaldigt.

Det är i dessa situationer Konstnären behövs. Det är nu Konstnären ska resa sig upp och tala om det som sker. Det är nu Konstnären ska resa sig och mana människan till aktsamhet och påminna om att utan kultur stannar civilisationen.

Lydiga människor skapar diktaturer, olydiga människor skapar demokratier.
Låt oss använda vår rättighet att uttrycka oss och kräva att få överleva på vår konst!

Vi avslutar vår maning om KULTURSTOPP – NU! med orden av den ryske poeten och scenkonstnären Vladimir Majakovskij, ur ”Ett moln i byxor”:

”Man kan inte hoppa från ett hjärta som brinner!”