Det är lite knepigt att Hetekivi Olsson (i Läsarnas Fria nr 34) erkänner enstaka feminister som levde för 100 år sedan, men smutskastar dagens feminism. Våra samhällen har som jag tidigare skrivit förändrats och därmed också feminismen. Det vore inte så klokt att gå tillbaka hundra år i tiden om vi vill förändra samhället idag. Hävdandet att dagens feminister skulle kämpa för kvinnors rätt att dominera över män faller som en sten. Jag har fortfarande inte sett någon enda människa kunna komma med ett enda vettigt belägg för att feminismen inte skulle arbeta för jämställdhet utan ha en dold agenda.

 

Ska vi tala historia vore det också på sin plats att inte bara nämna de socialistiska feministerna, utan även erkänna de liberala suffragetterna som också satte sina liv till för att alla kvinnor skulle få rösträtt. Både de socialistiska och liberala feministerna har banat väg för att kvinnors position har flyttats fram i samhället. Det stör säkert dem som absolut inte vill erkänna socialismens eller liberalismens förtjänster, men jag som feminist tar lärdom av hela historieskrivningen och ser att kvinnor har gemensamma intressen över den blockerande blockpolitiken. Idag handlar sådana frågor om att få stopp på mäns våld mot kvinnor, att frigöra kvinnor från hemmets bojor, att säkra kvinnors ekonomiska självständighet och att erkänna rätten till sin egen kropp och abort som en mänsklig rättighet. Det är universella krav som kvinnor och feminister har världen över som fortfarande är långt ifrån uppfyllda.

 

Det finns ett stort problem med att försöka bemöta Hetekivi Olssons replik. Dåtid blandas ihop med nutid. Situationen i en förort i Göteborg blandas ihop med svältande i Afrikas öken. Som om ett politiskt förslag skulle fungera lika bra överallt oavsett kontext. 

 

I mitt förra inlägg redogjorde jag på flera sätt för hur Feministiskt initiativ vill arbeta mot fattigdom i krigsdrabbade och så kallade u-länder. Hur fördelningspolitiken ser ut i ett land spelar mindre roll när allt ändå bombas bort. Storleken på biståndet spelar mindre roll när inget kommer kvinnor och barn till godo, då finns det inte längre någon framtida generation som kan bygga landet. Jag redogjorde i min förra artikel för varför effekterna blir betydligt större om insatserna har ett uttalat genusperspektiv. Men Hetekivi Olsson väljer att bortse från det redan skrivna och upprepar samma frågor. Samtidigt förlöjligas kvinnors krav på jämställdhet på arbetet och i hemmet genom att återigen polarisera mot dem som inget arbete har. Damn if you do – damn if you don’t.

 

Det går att använda kvinnor till mycket. Att ställa vissa kvinnors kamp för jämställdhet och rättvisa mot andra kvinnor är ett klassiskt patriarkal metod för att undvika att tala om mäns ansvar. Så har arbetarrörelsen alltid agerat. För 100 år sedan och samma sak idag.

 

Som när Kommunal anammade Feministiskt initiativs förslag om jämställdhetspott, det vill säga att pengar förs över från bättre betalda manligt dominerade yrken till likvärdiga men underbetalda kvinnodominerade yrken. En rättvis fördelningspolitik kan tyckas även ur ett socialistiskt perspektiv, men vad händer då? Jo, pappa IF Metall säger: ”Det kan vi inte gå med på, för vad skulle de sämst betalda kvinnorna i IF Metall säga?”

 

Som om inte IF Metall har haft mängder av tillfällen tidigare att fördela om resurserna inom den egna organisationen till just dessa kvinnor.

 

Så den klassiska patriarkala retoriken innebär att ställa kvinnor mot varandra: ingen kvinna ska få det bättre för det skulle ju kunna innebära att en annan kvinna inte får det lika bra. Och så står männen där återigen utan att ha behövt släppa på sin makt, sina löner, sitt ägande och sina resurser. Och kvinnorna sitter kvar i samma träsk. Och medierna spelar med i spelet och ställer inte frågan varför IF Metall i så fall inte höjer de egna underbetalda kvinnornas löner?

 

Ett stort problem med Hetekivi Olssons resonemang är att det syftar till att omfördelning av resurser ska vara könsneutralt. Den politiken har inte hjälpt mot fattigdomen hittills och ny kunskap visar att det är effektivare för hela samhällens socioekonomiska utveckling att bistånds- och solidaritetspolitik är genusbaserad. Istället kräver Hetekivi Olsson att det manligt kodade klassbegreppet ska dominera även i Feministiskt initiativ. Vilket det ju redan gör i alla socialistiska partier. Resonemanget att Feministiskt initiativ inte borde utgå från feministiska analyser och driva feministiska förslag faller på sin egen orimlighet.

 

Att stirra sig blind på klassbegreppet gör att Hetekivi Olsson inte ser den politik som Feministiskt initiativ i verkligheten driver. Att ha ett feministiskt perspektiv innebär att se såväl medelsvenssons situation som den svältande i Afrika. Det går att tänka flera saker samtidigt och det utesluter i nödvändigtvis varandra. Så kallade u-länder gynnas av att vi arbetar med mänskliga rättigheter och jämställdhet, att vi lyckas parera den kommande befolkningskrisen i EU så att vi har råd att prioritera rättvis internationell handel som gynnar ursprungsbefolkningars egenproduktion och stoppar upp klimatförändringarna som hotar allas vår överlevnad.

 

Avslutningsvis, Hetekivi Olsson slår in öppna dörrar genom att skriva att det fanns en feministisk dimension i politiken och ett Feministiskt initiativ redan för 100 år sedan. Begreppet feminism användes inte. Det fanns inget feministiskt initiativ med parlamentariska ambitioner för hundra år sedan, men om hundra år så kommer det att vara ett lika självklart inslag i parlamentarismen världen över som socialistiska partier är idag. När fler har förstått vad feminism handlar om.

 

Feministiskt initiativ välkomnar samarbete med dem som är beredda att erkänna att verkligheten är könssegregerad, att det medför begränsningar för människor men som också är beredda att samarbeta för att göra något åt det. Vilka partier och politiska organisationer det blir inför EU-valet 2009 blir spännande att se. 

Veronica Svärd

Styrelseledamot i Feministiskt initiativ