I somras fyllde en av de mest beundransvärda personerna i världen 90 år: Nelson Mandela. Efter 27 år i fängelse förlät han sina plågoandar, ledde ANC (African National Congress) till seger i parlamentsvalet, blev Sydafrikas president och avskaffade apartheid. Han är väl värd det världsomspännande firande som kom honom till del.

I sitt tal på födelsedagen var han dock mycket besviken över att klyftan mellan rika och fattiga fortfarande var mycket stor i Sydafrika, trots ANC:s tio år i regeringsställning. Jag vet inte om han själv har givit någon förklaring till detta. Den står emellertid att finna i boken Chockdoktrinen av Naomi Klein.

Vad som hände var i korthet följande. Efter Mandelas frigivande 1990 följde en period av intensiva förhandlingar mellan ANC och regimen, den politiska delen i full öppenhet men den ekonomiska mycket fördolt. Den sydafrikanska regeringen under F W de Klerk gjorde vad den kunde för att bevara så mycket som möjligt av den vita minoritetens politiska och ekonomiska makt. I politiken misslyckades den, ANC vann en jordskredsseger i valet 1994. Däremot lyckades den över hövan inom ekonomin. Stöttad av internationella banker och institutioner kunde nationalistregeringen pressa fram goda villkor för avgående ministrar, statstjänstemän, företag och jordägare. ANC-regeringen antog en ekonomisk politik som i stort sett var anpassad till den vita minoritetens önskemål. Resultatet efter ca tio år av ANC-styre blev bl a

•  att antalet människor som lever på mindre än en dollar om dagen ökade från 2 miljoner till 4 miljoner
•  att arbetslösheten bland svarta ökade från 23 till 48 procent
•  att antalet person boende i slumområden ökade med 50 procent
•  att ungefär en miljon människor har vräkts från lantgårdar
•  att den förväntade medellivslängden har sjunkit med tretton år
•  att 19000 offer för apartheidpolitiken hade fått sammanlagt 85 miljoner dollar i ersättning ur statsbudgeten, alltså från skattebetalarna, att jämföra med de flera miljarder dollar som årligen gick till räntor och amorteringar på de lån som ANC-regeringen ”ärvde”
•  att företagen hade vägrat att betala något till apartheidoffren
•  att utbetalningar från den statliga pensionsfonden huvudsakligen gick till före detta apartheidtjänstemän
•  att 70 procent av Sydafrikas mark fortfarande ägdes av vita personer, som bara utgjorde 10 procent av befolkningen

 Hur kunde det bli så?

 ANC bildades 1912 och antog 1955 Frihetsdeklarationen, i vilken alla de krav som hade cirkulerat inom ANC sammanställdes till ett dokument. Detta skedde i Kliptown, en ”buffertzon” som byggts för att skydda vita bostadsområden i Johannesburg från Sowetos myllrande massor. På andra dagen upplöstes mötet av polisen.

Exempel på kraven i Frihetsdeklarationen: Folket ska styra! Sydafrika tillhör alla som lever i det, svarta och vita. Omfördela jorden så att miljoner kan försörja sig på den. Land skall delas ut till alla jordlösa. En lön man kan leva på och kortare arbetsdag. Ta tillbaka gruvorna, nationalisera banker och monopolindustrier. Avgiftsfri och obligatorisk undervisning, oavsett färg, ras och nationalitet. Gratis vatten åt alla.

Då Nelson Mandela frigavs 1990 jublade hela världen och Mandela var övertygad om att ANC skulle kunna förverkliga kraven i Frihetsdeklarationen. Regeringen satte sig till motvärn. Politiskt kom den med många förslag vilka Mandela senare sammanfattade på följande sätt. ”Vad Nationalistpartiet försökte göra var att upprätthålla den vita överhögheten med vårt samtycke.” Regeringen misslyckades emellertid och vid valet 1994 vann ANC den politiska makten med förkrossande majoritet.

De ekonomiska förhandlingarna var en helt annan sak. Regeringen med alla sina ministrar och experter stöttades av marknaden, företagen, Världsbanken, Internationella valutafonden och världshandelsorganisationen GATT i en mer eller mindre medveten allians. Rättesnöret var en extrem nyliberalism i Milton Friedmans och ”chikagopojkarnas” (se nedan) anda. ANC hade också skickliga ekonomer men de var få, oförberedda och hade inte mycket att sätta emot.

 Milton Friedman och hans mentor Friedrich von Hayek verkade på Chicagos universitet. Deras ekonomiska program, monetarismen, kan sammanfattas på följande sätt:

Marknaden skall via privata företag sköta det mesta i samhället och statens roll skall minimeras. Det betyder att staten skall administrera de få regleringar som inte marknaden kan sköta själv, stifta de få lagar är som är nödvändiga och se till att de följs. Riksbanker skall vara självständiga från staten, facklig verksamhet bör inte förekomma, den så kallade välfärdsstaten är av ondo och total frihandel skall råda..

Monetarismen har tillämpats i många fall då ett land haft stora problem, t ex att ekonomisk ruin hotar eller att militären tar makten genom en statskupp eller att landet råkar ut för en naturkatastrof, kort sagt har råkat in i ett chocktillstånd (därav namnet ”Chockdoktrinen”). Öknamnet ”chikagopojkarna” fick friedmanekonomerna sedan de på kort tid skrivit ett ekonomiskt program för Chile som lades fram samma dag som Pinochets statskupp ägde rum den 1973.

Milton Friedman fick år 1976 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

 Naomi Klein sammanfattar de ekonomiska förhandlingarna i Sydafrika: ” Det som hände i dessa förhandlingar var att ANC fann sig fånget i ett nytt slags spindelväv, ett nät som spunnits av svårbegripliga regler och föreskrifter som alla utformats för att kringskära och begränsa de valda ledarnas makt. När denna väv lades ut över landet var det bara några få människor som ens upptäckte att den fanns, men när den nya regeringen kom till makten och försökte röra sig fritt för att ge sina väljare de handfasta fördelar av befrielsen som dessa hade väntat sig och som de trodde att de hade röstat för, tätnade vävens trådar och regeringen upptäckte att dess politiska makt var hårt fjättrad.”

 Det har varit en omtumlande erfarenhet att läsa Chockdoktrinen. Nog hade jag insett att världens ekonomiska och handelspolitiska system var obarmhärtigt men att det var så illa hade jag inte väntat mig. Jag inser nu att de socialliberala krafterna har mycket svårt att göra sig gällande. Naomi Kleins bok är väldokumenterad och skrämmande. Ett antal introduktioner av drastiska ekonomiska program beskrivs ingående, t ex Chile 1973, Brasilien 1973, Uruguay 1973, Argentina 1976, Bolivia 1985, Polen 1989, Sovjetunionen 1991, Mexico 1994, Ostasien 1997. Vid de flesta tillfällena sammanföll introduktionen med en dramatisk och förödande händelse för landet ifråga, ofta en statskupp. Efter en statskupp tog ”chikagopojkarna” avstånd från våldet men faktum kvarstod att de ofta var djupt involverade i händelseförloppet.

I bokens sista kapitel beskrivs hur ett motstånd mot nyliberalismen växer fram, liksom ”mänskligare” ekonomiska och politiska program. Många länder i Latinamerika är bra exempel på detta. Där genomförs nationalisering av ekonomins viktigaste sektorer, jordreformer, stora nya satsningar på skolor, läskunnighet och sjukvård. De har också ingått avtal om nya sätt att handla med varandra: varje land levererar det som det har bäst förmåga att producera, i utbyte mot det som det behöver bäst, oberoende av globala marknadspriser. De har också ingått avtal om nya sätt att hjälpa varandra vid kriser. Till exempel erbjuder Venezuela olja till kraftigt reducerade priser, Bolivia kan leverera billig gas och Kuba skickar tusentals läkare som ställer upp med fri sjukvård över hela kontinenten. Med Venezuela i spetsen väljer allt fler länder att säga upp avtalen Världsbanken och Internationella valutafonden och USA:s initiativ att försöka skapa ett frihandelsområde från Alaska till Argentina har gått i stöpet.

 Det kanske finns hopp för framtiden.