Jag tackar Michael Gaiditz för hans fina artikel i nr 41 om ”Frihet är det bästa ting”! Du har så rätt i, att ett demokratiskt land måste det vara ”bångstyrigt bullrigt”. Men jag undrar, Michael, om det idealsamhälle du skissar upp fungerar i sin praktiska tillämpning? Ligger inte frihet och kaos kant i kant med varann? Och – jag blir nog mördad för detta – överskattar du inte den vanlige Svenssons kunskaper? Har inte de riksdagsmän, som vi tillsatt i demokratisk ordning och enligt den parlamentariska principen större möjligheter att med sin ”heltidsanställning” sätta sig in de invecklade samhällsfrågor de har att befatta sig med? Jag tror inte att det är så enkelt, att samhället är summan av de individer den för tillfället består av! Ett konkret exempel: högertrafikomläggningen 1967, då över 80% röstade nej i en folkomröstning. Riksdag och regering gick emot folkets mening! Hur många skulle i dag i en alltmer internationaliserad värld ha röstat mot? Det hade dessutom kostat sådana enorma summor, att det hade varit omöjligt bara av det skälet. Jag menar att våra folkliga representanter hade mer kunskap än Svensson på en cykel hemma i byn för att kunna fatta ett klokt och framsynt beslut av det här slaget. Det är inte alltid så enkelt för den enskilde individen att tänka längre än till sitt eget personliga förhållande i en aktuell fråga. Egocentriciteten lurar alltid bakom knuten.

Med detta har jag inte sagt, att jag skulle acceptera riksdagens överlägsenhet i alla frågor med hänvisning till ledamöternas mer ingående kunskaper i ljuset av den omfattande information riksdagen har tillgång till. Det här är naturligtvis en känslig och framförallt farlig gräns, som lätt leder till den gammelkommunistiska uppfattningen om nödvändigheten av en folkets diktatur. Där har du givetvis rätt. Demokratins dilemma har alltid varit att hitta den rätta avvägningen mellan den för tillfället uttalade folkviljan och dess framtida konsekvenser.

Budskapet i din artikel uppfattar jag som en varning för att vår svenska demokrati är ute på en farlig väg, som i sämsta fall kan leda till en uttunning av demokratin. Jag håller inte med om det, eftersom vår grundlagsfästa tryck- och yttrandefrihet är så allmänt accepterad av våra förtroendevalda. Det pratas mycket strunt både i kommunpolitiken och riksdagen, men det är inte systemets fel utan mänskliga brister. Det är samma sak med gatuupploppen, då demokratin kollapsar på grund av ”den mänskliga faktorn”. Upploppen är råttorna på demokratins bakgård. Demokrati kräver mycket av självdisciplin hos medborgarna och mycket kunskap för att kunna fungera. På den punkten måste vi nog tillstå, att ”gatans demokrati” långt ifrån alltid fungerar. Churchill uttalade ju den enligt min mening sanna åsikten, att demokratin inte är någon riktigt bra styrelseform, men den bästa vi haft tillfälla att pröva.

Demokratin överlever inte, om folket tystnar. Korrekt! Men vad är folkviljan och vad är pöbelns skrän? Jag anser, att riksdagen är just folket i miniatyr, precis så som det är tänkt. Jag känner mig trygg i det svenska systemet, oberoende av vilken färg det har. Den kan folkviljan ändra vart fjärde år, och däremellan har vi stora möjligheter att uttrycka våra åsikter – och vi gör det! I de flesta fall också på ett städat sätt. Kan det bli så mycket bättre, om vi håller oss vakna?