Vad kommer att hända nu i krisens spår?  Både vuxna och barn mår redan i dagsläget dåligt. Föräldrar som oroar sig för sin framtid och sina barns framtid. Många har svårt att sova och får beroendeskapande insomningsmediciner. Människor som hamnar i livskriser i dag behandlas oftast av läkare med ett recept på antidepressiva läkemedel. Samtal finns det inte tid och resurser till i vårat redan stressade samhälle.

Vi har tidigare rapporter om en skrämmande statistik på hur många som redan använder både dessa och andra beroendeframkallande läkemedel. (Enligt en rapport 2006 från Folkhälsoinstitutet beräknas att ca 250 000 människor i dag kan vara beroende av eller fysiologiskt tillvanda till smärtstillande, sömn- och lugnande medel. Av dessa återfinns ca 118 000 i arbetsför ålder, medan ca 126 000 är 65 år och äldre och ca 600 mellan 15 och 19 år. Men under sommaren har ny statistik visat att det förskrivs 71 % mer lugnande medel inom åldersgruppen 15 – 30 år i jämförelse med år 2000 så förskrivningarna till unga har ökat dramatiskt.
Det finns också studier som visar att läkemedelsberoende är vanligt bland sjukskrivna. Ju längre tid en person varit sjukskriven desto större är sannolikheten att vara läkemedelsberoende (RFV Analyserar 2003:13).
I denna grupp finns sannolikt både ett stort antal som är sjukskrivna just på grund av sina läkemedel och de biverkningar de ger utöver dem som får beroendeframkallande läkemedel under pågående sjukskrivning.) Räcker inte denna skrämmande statistik till för att väcka regeringens skyldighet att se till at göra någonting åt detta jättelika folkhälsoproblem?  Svaret är NEJ!

Var skall samhället få resurser till att möta det nya stora problemet som kommer? För det kommer och har redan kommit! Sjukskrivningarna har ökat, förskrivningarna till vuxna och barn på läkemedel har redan ökat. Redan nu har vi kontaktats av personer som lever under hotet av uppsägning.

Är det meningen att frivilligorganisationer ska ta av sina små ekonomiska resurser för att hjälpa dessa människor i kris? Svaret är JA! Detta är regeringens plan! Vi har fått höra från regeringshåll hur viktigt vårt arbete är och hur bra det är när brukarperspektivet kommer fram. Visst, det är sant. Vi ställer gärna upp och gör detta arbete! Vi vet hur det är att må dåligt. Vi vet hur det är att inte bli lyssnad på. Frågan är om vi kommer att räcka till? Vi ser redan nu i media hur användandet av droger har ökat bland ungdomar. Dagliga inslag på nyheterna om tillslag på orter runt om i landet när det gäller langning och bruk. En stor oro bland ungdomar som vet att det blir svårt, om inte omöjligt för dessa att få arbete. Vilket leder till ökad risk för social utslagning och risk för missbruk.

 Är vi människor i Sverige nöjda med de insatser som finns? Har vi rätt att kräva mer för att rädda vår och våra barns framtid? Svaret finns där ute i samhället. Vi måste med gemensamma krafter ta vårt ansvar som vuxna och höja rösten tillsammans! Vårt såkallade välfärdssamhälle är på väg att försvinna och det går fort!

Vi på RFHL kräver att regeringen på nytt tar upp frågan om läkemedelsberoende och att det avsätts mer pengar till sjukvården och frivilligorganisationerna så att dessa kan utöka arbetet med att bekämpa drogproblemen bland vuxna och ungdomar. Mycket arbete från oss görs idag från volontärer. Människor som själva varit utsatta i samhället som brinner för sin sak. För att lågan inte ska slockna behövs mer resurser till att gå ut i samhället och informera om droger och var man kan få hjälp. Allt kostar pengar och energi, något som sinar och behövs mer av.

De futtiga miljoner som satsas på psykvården är som att spotta en törstig i halsen! Det behövs mer personal, bättre utbildningar både för läkare och personal. Ett bättre samarbete mellan vården och brukarorganisationerna. Det ser fint ut på pappret med regeringens satsning men pengarna räcker inte på långa vägar. Redan nu går slutenpsykiatrin på knäna. För lite platser. Människor som är självmordsbenägna skrivs ut pga. platsbrist . Då är det inte så konstigt att psykiatriker inte orkar med arbetsbördan och byter arbetsplats. Detta leder till att dyra inhyrda läkare sätts in på kort tid. Resultatet blir en dyr icke människovärdig vård. Trots detta kämpar personalen i ett hopplöst läge!

Det räcker inte med att satsa på arbetsmarknadsåtgärder. Regeringen måste också ta ansvar för personer och organisationer som hamnar i ett än mer utsatt läge!

Vi måste alla kräva vad vi har rätt till! Större satsningar till både organisationer som har kunskapen och viljan men saknar resurser för att nå ut till dom drabbade och till en riktig vård och omsorg!

Karin Olsson

Ordförande RFHL-Göteborg