Läsarnas Fria
Kulturentusiast med kluven tunga
Kulturpolitik I radioprogrammet Vågen avhandlades nyligen ämnet kreativitet. En av de medverkande var före detta stadsbibliotekarien i Malmö, Sven Nilsson. Han var den som främst ordade i frågan och har även livligt behandlat ämnet i sina böcker om kulturpolitik.
Nu vet jag av erfarenhet från min tid som tidnings- och tv-krönikör i Malmö, att nämnde Sven Nilsson även under sin tid som kulturchef i Norrköping fungerade som en bromskloss för de medarbetare som satte just kreativiteten i centrum. Således har jag från säkra källor fått veta att Sven Nilsson gick fram med så hårda nävar under sin tid i Norrköping, att många av hans ”underställda” kände både panik och skräck inför hans regemente.
Men nu var det fråga om Malmö. Min hustru, barnbibliotekarien Christina Stålnacke, arbetade på biblioteksfilialen Lindängen, ett förortsområde till Malmö som kräver en stor och stark verksamhet för att, om möjligt, utgöra en motvikt till den kommersialism som tävlar med exempelvis biblioteksfilialerna om de ungas intressen.
Christina Stålnacke gav järnet under sina år på Lindängen. Hon arbetade med barnteater och arrangerade konstutställningar med såväl professionella konstnärer som amatörmålare. Hela hennes verksamhet andades engagemang, slit och just stark kreativitet.
Men för detta satte Sven Nilsson stopp, bland annat genom att skära ned på verksamheten på Lindängens filial för att istället lägga allt krut på ett dyrköpt huvudbibliotek.
Så arbetar en ”kulturarbetare” som talar med kluven tunga.
Detta bör sägas. I uppriktighetens och sanningens namn skall det inte förtigas att Sven Nilsson fungerat som bromskloss för det vi kallar arbetarnas kultur. Han sätter snobbkulturen i centrum. Detta är för övrigt en kulturpolitik som tillämpas på många håll i vårt land.
Åt dem som har ska varda givet.
