Vi är en grupp pensionärer som bildat ett kollektiv i ett fjällnära landskap. Vi har köpt ett markområde med plats för växthus och odlingar samt bostäder. Medlemsantalet är cirka 200 individer, med potential att öka. Vi har också en mindre djurbesättning med getter, får, höns, katter och några hundar. Medlemmarna betalar en inträdesavgift och bidrar med olika färdigheter. Vi är till största delen självförsörjande, men behöver olika ekonomiska tillskott.

Utåt är vi fredliga, snälla och ofarliga pensionärer som mestadels ägnar oss åt kultur i olika former. Man kan besöka oss och beskåda när vi till exempel väver våra tyger i vävsalen med öppen, gammaldags eldstad och mysande katt. Givetvis har vi pelargoner i fönstren.

Vi har ateljéer för konstskapande medlemmar, konsertlokal för musikerna och dess åhörare samt bibliotek och teater.

Allting ser väldigt idylliskt, ideellt och hemtrevligt ut.

Vi har en socialistisk grundsyn och delar med oss till behövande. Tar emot flyktingar et cetera. Vi håller föredrag om självförsörjandets konst. Vi har här bildat ett optimalt boende och leverne på gamla dar. Vi kan även ta emot yngre medlemmar i mån av plats och mot att de på något sätt bidrar till vår verksamhet.

Vi arbetar på att installera en tank för biobränsle samt en avancerad solfångare, vilka kommer att göra oss oberoende av el utifrån. Det är bara installationerna som är kostsamma. Turligt nog har vi kunskap och erfarenhet från de flesta områden, då många varit yrkesverksamma inom olika gebit.

Vi har dock haft problem med ekonomin, vilket har fått oss att ta till extrema åtgärder. Vi har en inre krets i kollektivet av praktiska skäl, för att inte påverka resterande medlemmar. Denna krets erbjuder beskydd till fjällhotellen, stugvärdar, liftägare och skidanläggningarna, vilket inbringar en nätt summa varje månad.

Vi använder oss av snöskotrar och lönngångar som funnits sedan andra världskriget. Vi har dräkter ovanpå våra kroppsnära skidställ om vi ska föreställa al-Quaida, med turbaner och långa skjortor samt täckande masker och skidglasögon när vi kommer svepande nedför fjället. Givetvis från en helt annan riktning än kollektivet. Det hela är mycket dolt och inga som helst misstankar faller på vårt pensionärskollektiv. I bygden tror man att det verkligen är celler av al-Quaida som opererar i trakten och ingen vågar opponera sig. En hotellägare konstrade första gången, men efter bland annat en filmförevisning via dator med fejkade straff var det problemet ur världen.

Ibland föreställer vi en grupp ur Hells angels och det fungerar också bra. Vi kamouflerar våra skotrar och gömmer kamouflage och kläder mycket noga i ett dolt bergrum dit ingen utom vi hittar, när vi inte använder dem.

Vi håller oss i god form och ingen kan tro att ett gäng snälla pensionärer skulle klara detta. Vid besök i kollektivet utifrån spelar vi skröpligare än vad vi är. Så att misstankar skulle falla på oss håller vi för omöjligt. Detta gör vi för att visa att ett miljövänligt och jämställt liv är möjligt.

Ändamålet helgar medlen således.

Vi kommer oväntat när det är dags att få inbetalningarna kontant. Inga mötesplatser och sådant trams. Oftast blir det i offrets hem när denne är ensam hemma och har nära till sitt kassaskåp. Vi har en knivkastare i gänget som i sin ungdom uppträtt på circus och är fenomenal på detta. Tänk att en darrande kastkniv i väggen fem millimeter från den skuldsattes kropp kan ge en sådan effekt. Pengarna kommer fram genast.

al-Quaidaspåret var till en början mycket effektivt, då de flesta är intill paranoians gräns skräckslagna för fenomenet ifråga. Vi kom åkandes på skotrarna med våra utstyrslar och hälsade offret ”Salaam” och övergick sedan till bruten engelska: ”får jår proteksjoon giv as many, attervise får exampl jår vajf vill nåt fil så gåd enymår, Allah akbar” och det funkade bra för det mesta. Vi behövde ytterst sällan ta till grövre artilleri.

Endast en gång har en riktigt alarmerande incident inträffat. Den gången föreställde vi al-Quaida och orsaken till incidenten var att vi hade missat att fästa ett turbanstycke. Det var en fin, stjärnklar vinterkväll och vi körde våra skotrar i riktning mot det största fjällhotellets ägare, som bor i en villa strax bredvid, en rustik och ståtlig byggnad. Vår medlem Elin, en vältränad, excentrisk dam i 65-årsåldern som brukar vara med på våra raider, lade märke till att Ruben missat att fästa turbanstycket på önskvärt sätt. Det hade lossnat lite när vi var på väg nedför fjället, men vi stannade för att justera och till synes verkade det sitta som det skulle.

Men när vi var framme vid den skuldsattes villa kom gårdens hund glatt viftande och hoppade upp mot Ruben, och än en gång lossnade turbanen i ett långt tygstycke som tyvärr trasslade in sig under skotern. Det ledde till att Ruben sladdade in på gården som har en liten nedfart. Oturligt nog alldeles framför villans stora perspektivfönster. Ruben fick en flygtur med skoter och allt, genom detsamma och ut genom fönstret på baksidan. Ägaren tittade fram bakom en gardin alldeles vit och skräckslagen. Några av oss tog hand om Ruben, som hade överlevt men var ganska omskakad. Vi fick lyfta upp honom på Egirs skoter som forslade hem honom med Rubens skoter på släp.

Numera är vi minutiöst noga med utrustningen.

Vår ekonomi börjar långsamt bli stabil och på sikt har vi tänkt avveckla den mer våldsamma delen av vår verksamhet, då vi egentligen bara vill ägna oss åt kreativa sysslor från konst till uppfinningar av olika slag. Vi har en medlem, Ebon, som uppfunnit en pelletsomvandlare. Man stoppar in pellets av ekologiskt odlade spannmål i ena änden, och de omvandlas till i princip vad man vill eller råkar vara sugen på. Apparaten kommer att bli synnerligen användbar i kärva tider. Vi har också tänkt på den sorgliga men nödvändiga utvägen att lämna planeten, så vi har börjat bygga på ett rymdskepp. Då får vi verkligen nytta av Ebons maskin. Vi kan ju få tillbringa åtskilliga år på skeppet och då tänker vi på återväxten, så vi får ha med oss ett antal barnfamiljer som ersätter oss när vi dör.

Våra planer är många och syftar till överlevnad, mot alla odds, med tanke på tillståndet i världen. Men vi skall göra allt som står i vår makt för att övervinna detta.