Själv har jag naturligtvis också fildelat. Skulle jag dömas för det skulle det leda till att ett sedan tidigare mikroskopiskt förtroende för vårt rättsväsende förvandlas till ett bekräftat misstroende.

Eller uttryckt på alldeles rent Västeråsmål: det vore skitlöjligt och skrattretande!

Dessa kommande domar kommer att innebära en enorm urholkning av det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet och kostnaden för ett sådant urholkande låter sig knappast mätas. Lagstiftaren har tidigare mer eller mindre haft som praxis att undvika den sortens lagstiftning.

Ett exempel på sådan lag sedan tidigare är då man för en kort tid kriminaliserade att gå mot ”röd gubbe”, vilket snabbt fick återtas då plötsligt en alldeles övervägande majoritet av befolkningen skulle komma att klassas som kriminell. 

De metoder man tänker använda och lagstifta om för att stoppa fildelningen har hittills varit främmande för vår rättstradition. Det är på denna del jag menar att motståndets fokus borde riktas eftersom metoderna i några avseenden är direkt frånstötande.

Först och främst att industrin i praktiken ges polisiära befogenheter samt att jag med detta menar att det är svårt att se hur statens ensidiga gynnande av den ena parten i en rättslig tvist över huvud taget kan vara försvarbart.

Det kan, mot bakgrund av de syften som fastslås i inledningen till Europakonventionen, finnas skäl att om lagförslaget blir verklighet även se om den kan prövas mot konventionens krav.

En annan del som också den känns frånstötande är att svaranden om målet går denne emot även kan bli skyldig att betala kostnaden för att offentliggöra domen. Detta motiverar lagstiftaren på följande sätt:

”Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller liknande brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan, på yrkande av den kränkte i mål om gärningen, efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning av domen i en eller flera tidningar, se 5 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen (1972:207).”

Ytterligare lagtext inom ovan angivet område gås igenom och man konstaterar att på immaterialrättens område finns det däremot inte några bestämmelser som gör det möjligt för domstol att ålägga den som har begått ett immaterialrättsintrång att bekosta tryckning av domen eller på annat sätt medverka till att den offentliggörs.

”Regeringens förslag: I varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen, firmalagen, kretsmönsterlagen och växtförädlarrättslagen införs nya bestämmelser som innebär att domstol i mål om intrång eller överträdelser som avses i 53 § upphovsrättslagen, på yrkande av käranden, får ålägga den som har gjort eller medverkat till intrånget eller överträdelsen att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen i målet. Motsvarande ska gälla i fråga om försök och förberedelse.”

Att en sådan regel finns angående ärekränkning, förtal et cetera finner jag helt naturligt då det i den sortens mål handlar om upprättelse efter att ha blivit personligen kränkt och då dessutom kanske offentligt. Om någon spritt en kränkande eller nedsättande uppgift om dig på detta sätt så ska naturligtvis dementin av påståendet få uppta motsvarande utrymme. Lite förenklat kan vi säga att här talar starka rättviseskäl för att man gör på detta sätt.

I den nu aktuella lagstiftningen är motivet ett helt annat och jag menar att detta är någon sorts motsvarighet till forna tiders skampålar. 

Här är syftet med åtgärderna istället att avskräcka framtida intrångsgörare och att öka medvetenheten hos den breda allmänheten. Denna lagregel föreslås dock inte bli tvingande utan även detta överlåts till käranden/industrin för att den själv ska kunna bestämma om den vill framföra ett sådant krav.

Så det som i föregående exempel var ett rättviseinstrument förvandlas i denna lag snabbt till ytterligare ett utpressningsinstrument för den sedan tidigare mycket starka industrin. Detta kan användas som en sista påtryckning för att få svaranden att godta skadeståndskravet mot att industrin då låter bli att även begära detta. Räkna dock med att de kommer att begära detta i ett antal mål inledningsvis.

Kraven från industrin kommer att utgå från IP-nummer och som de flesta, utom tydligen lagstiftaren, vet innebär inte ett IP nummer som använts att det varit just du som satt vid datorn då nedladdningen skedde. 

Till sist är det även frånstötande att se hur industrin tillåts beräkna ”utebliven vinst” genom att räkna varje nedladdning som ett ”uteblivet fullprisköp”. Den ekvationen är varken rimlig eller rätt och stöds inte heller av någon undersökning eller forskning på området.