Nyhetsrapporteringen om övergreppen i Gaza, i svenska såväl som i internationella medier, måste anses vara fullständigt underkänd, ett svek mot publiken. När massmedier ger en så vinklad bild av ett skeende, sår de frön till missförstånd och slår undan benen för möjligheterna till rättvisa.
Den typiska rapporten ser ut som denna – ironiskt nog från al Jazeera. Först nämns en massa dödade och vi får de senaste målen och siffrorna för våldet. Sen får vi höra om de raketer som skjuts mot Israel. Allt väldigt balanserat och neutralt – rapporter om palestinska döda balanseras rutinmässigt med israeliska uttalanden om att de måste få försvara sig, att Hamas gömmer vapen bland civila. I början var det ännu värre – vi läste en klar övervikt av israeliska uttalanden men färre palestinska, eller vi läste journalistens egna torra konstateranden om att Hamas av okänd anledning avslutat en vapenvila eller sagt nej till hjälperbjudanden. Genomgående har fler israeliska civila än palestinska fått uttala sig, delvis på grund av att Israel inte släpper in några journalister i Gaza, en folkrättsvidrig strategi som alltså lyckas utmärkt och utan kommentar i svensk media.
Ett av de tydligaste exemplen på usel journalistik är när media konsekvent skrev att cirka, eller minst, 57 civila dödades på lördagen. De övriga cirka 250 var ”Hamastrogna militanter”, underförstått eller explicit.
Verkligheten? Flera FN-källor intygade att de flesta som dödades – alltså över 150 människor – var polismän. Visst, de ingick i Hamas administration eftersom Hamas vann de demokratiskt hållna valen i januari 2006, men de är knappast ”militanta Hamasanhängare”, ett epitet som snarare för tanken till de förbrytare som springer och skjuter hemmagjorda raketer mot israeliska civila. (Det FN-organ som klanderfritt sysslar med sådan här rapportering – FN OCHA – angav tydligt att det handlade om civila polismän, medan FN-organ som sysslar med annat – UNRWA och UNHCR – uppges ha använt siffran 57 eller liknande. Men varför väljer alla medier att återge den senare?)
Om man som journalist vill jobba seriöst i en sådan här hemsk konflikt får man tänka över noga hur man skriver. Man bör inleda med att rapportera senaste nytt, enligt principen flest döda först. Därefter förklarar man relevansen av detta.
En utomordentlig måttstock är folkrätten. FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i de ockuperade territorierna, den amerikanske professorn Richard Falk, gjorde redan i lördags ett uttalande som vi inte återsett i några medier alls. Falks (eller svensken Hans Corells) uttalanden borde ha varit med i de första rapporterna, och därefter ha funnits med som måttstock i fortlöpande rapportering, exempelvis så här:
Och FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i de ockuperade territorierna, Richard Falk, sa i lördags att Israels luftangrepp utgör allvarliga och massiva förbrytelser mot internationell lag.
– Israel gör sig skyldig till kollektiv bestraffning, skjuter in i civila områden och har använt oproportionerligt mycket våld. Israel är skyldigt till detta både utifrån en ockupationsmakts särskilda ansvar och utifrån krigets vanliga lagar, säger professor Richard Falk.
Eventuellt med följande tillägg, som är ganska självklart men behöver påpekas i dessa tider av konstant vansinnigt vriden rapportering:
– De raketer som skjuts mot civila israeliska mål från Gazaremsan är också folkrättsbrott, men det ger inte Israel rätten att också bryta mot folkrätten,
säger Falk.
Richard Falk är känd kritiker av den israeliska regeringens kolonisationspolitik i de palestinska territorierna. Han menar att bosättningarna är det största hindret mot fred och rättvisa i regionen, men att detta sällan omnämns i media. Bosättningarna är ett tydligt brott mot internationell lag, som säger att en ockupant inte får flytta sin befolkning in i det ockuperade territoriet.
Istället för att användas som röd tråd och rättesnöre i rapporteringen, blir folkrätten som bäst en flyktig kommentar bland många. Därmed inte bara marginaliserar media internationell lag, utan undergräver dessutom aktivt människors förståelse och respekt för den.
