Per Björklund

Inledare


Mediekritik

  • Personer med arbetaryrken är ovanliga i rutan. Endast 5 procent av de som syns eller hörs i SVT hör till arbetarklassen, enligt en ny undersökning.
Fria Tidningen

Medier, skildra även arbetarna!

Mediernas medelklassdominans har stor påverkan på samhället. Särskilt public service måste ge röst åt arbetarna, skriver Per Björklund.

Högerpopulismens frammarsch och framväxten av en uppsjö av ”alternativmedier” med mer eller mindre öppet rasistisk agenda har skapat debatt om mediernas förtroende på senare år. På den ena sidan står de som menar att journalister av välvilja eller feghet avstår att rapportera om invandringens baksidor. På den andra sidan står de som vill försvara de etablerade mediernas professionalitet och granskande journalistik mot ”fake news” och påverkansoperationer från främmande makt.

I den polariserade debatten har utrymmet för seriös mediekritik krympt åtskilligt. Därför är det välkommet att tankesmedjan Katalys i en färsk rapport granskat hur svenska medier lyckas med sitt uppdrag att skildra samhället ur olika perspektiv. Resultatet är oerhört nedslående, för att inte säga skandalöst.

I SVT, som har som ambition att vara ”hela Sveriges television”, hör bara 5 procent av de som syns och hörs till arbetarklassen, samtidigt som halva befolkningen arbetar i arbetaryrken och över 30 procent identifierar sig själva som arbetarklass. I de kommersiella medierna var andelen arbetare något högre, men det förklaras till stor del av att andelen dramaserier och dokusåpor är högre där – och det är främst där personer ur arbetarklassen får synas.

Att i synnerhet nyhets- och faktaprogram domineras av personer ur mellanskiktet och makteliten får naturligtvis stora konsekvenser för hur samhället skildras, vilka problem som identifieras och hur de tänkbara lösningarna ser ut.

Ett av de tydligaste exemplen är bostadspolitiken. Medierna rapporterar nästan dagligen om senaste prisutvecklingen i Stockholms innerstad, men få frågar sig var arbetarklassens barn ska bo. När de senaste årens byggboom och skenande bostadspriser plötsligt ersattes av sjunkande priser och osålda lyxlägenheter blev alla förvånade – i mediernas ytliga och medelklassfixerade rapportering hade behov och köpkraft nämligen på något sätt blivit samma sak. Ständigt stigande bostadspriser beskrevs som en väg till ”bostadskarriär”, snarare än ett samhällsproblem. Få frågade sig hur det ökade byggandet av exklusiva bostadsrätter skulle bidra till att minska trångboddheten i marginaliserade förorter eller hjälpa de hundratusentals unga som bor ofrivilligt hemma eller hyr sin bostad i andra eller tredje hand.

Ett annat exempel är pensionsfrågan, där politiker och journalister ständigt upprepar mantrat att vi måste jobba längre för att ha råd med välfärden och trygga den framtida pensionen. Att ”tvingas” i pension vid en viss ålder beskrivs rentav som ett problem. Och det är det säkert, för många i den övre medelklass varifrån de journalister, politiker och experter som dominerar nyhetssändningarna kommer. Att många fler i slitsamma vård-, service- och industrijobb tvingas gå i pension i förtid idag för att kroppen inte längre orkar talas det tystare om.

Det vore naivt att tro att den bristfälliga representationen och ensidiga rapporteringen kring viktiga samhällsproblem saknar betydelser för mediernas trovärdighet. När breda samhällsgrupper nästan helt osynliggörs är det inte konstigt om mottagligheten ökar för en populistisk mediekritik som spelar på klyftan mellan Södermalmsjournalister och ”vanligt folk”.

Lösningen är dock inte att springa som en skock får i motsatt rikning och plötsligt inte prata och skriva om annat än invandringens baksidor. Talet om att ”ta människors oro på allvar” blir lätt en undanflykt för att slippa ta itu med den verkliga utmaningen: att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att skildra samhället ur fler perspektiv och låta alla samhällsklasser komma till tals.

Inte bara som dokusåpedeltagare och statister, utan också som vanliga människor med vanliga arbeten och familjer, vardagsproblem och drömmar, förhoppningar och fördomar.

Att kommersiella och borgerligt styrda medier ska ta till sig av Katalys kritik är nog att hoppas på för mycket. Men vi har rätt att kräva mer av våra gemensamt ägda public service-kanaler. Åtta av tio svenskar anser att vi lever i ett klassamhälle. Det är hög tid att journalister tar det på allvar.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria