The selfmade man behöver staten
Ikeas framgångssaga bygger på en myt om entreprenören som börjar med två tomma händer, skriver Kristian Borg.
The selfmade man är en ihärdig myt. Den är en central del i den nordamerikanska självbilden och genomsyrar även våra breddgrader sedan ett trettiotal år. Den förmedlas dagligen i populärkultur, nyheter och reportage och fungerar som den liberala berättelsens hjältefigur.
Det är den hårt arbetande entreprenören, imperiebyggaren, vanlige mannen (nästan alltid) som med två tomma händer och en briljant idé skapar värde ur intet. Heureka!
1958 öppnar the selfmade man Ingvar Kamprad det första Ikea-varuhuset och lilla Älmhult hamnar på världskartan. 1965 slår världens största Ikea-varuhus upp portarna i Kungens Kurva. Resten är historia. I dag finns Ikea i 50 länder över hela världen, varuhus som besöks av 915 miljoner människor årligen.
Efter Kamprads död har kritiska röster börjat dekonstruera bilden av den företagsamme bondsonen som anses ha skapat arbete och välstånd åt så många. Han som redan som liten trampade mellan gårdarna och sålde tändstickor som han köpt in billigt i stora partier. En affärsman i vardande.
Nu påminner elaka tungor om att grunden till Ikea var ett miljonlån från pappan, som var en av de största jordägarna i trakten. Ingvar Kamprad var av förmögen släkt, farfars far var en rik tysk godsägare.
Men faktum är att Ingvar Kamprad var ovanligt driftig och affärssinnad, annars hade han inte lyckats förvalta pengarna och bygga sitt imperium, oavsett var grundplåten kom från. Samtidigt rymmer framgångssagan många fler bottnar. Hur mycket har till exempel den svenska staten bidragit till familjen Kamprads rikedomar? Är det ens mätbart?
Ikea hör till Sveriges mest kända varumärken och statens självbild av att vara demokratins och jämlikhetens högborg är tätt sammanvävd med företaget. Från Ikeas håll är anspelningarna på svenskhet en medveten strategi och sedan 1980-talet själva kärnan i varumärket, enligt Sara Kristoffersson, professor på Konstfack som i studien Design by Ikea har tittat både på Ikeas varumärkesbyggande och hur det hänger ihop med den bild som Sverige marknadsför sig med.
På 2000-talet börjar Ikea nämligen användas för att lansera Sverige internationellt. Varuhusets egen berättelse (det vill säga den identitet som reklambyråer har skapat åt företaget) passar perfekt med hur Sverige vill marknadsföra sig som nation: rationellt, progressivt och jämlikt. Gratisreklam med andra ord – med ett land som avsändare. Bättre marknadsföring är svårt att få.
Symbiosen mellan stat och storföretag är inte unikt för Ikea: Sverige har byggts (och möblerats) i en Saltsjöbadsanda där stat och kapital gått hand i hand. Vi har fått arbetstillfällen, företagen har fått skattelättnader, mark, infrastruktur... Facebook fick 100 miljoner i bidrag för att anlägga en ny serverhall i Sverige. Kamprad har flytt Sverige när det passat men hans bostadsbolag Ikano fick köpa allmännyttan i Hagsätra i Stockholm till förmånligt pris. Det blev förstås Ikea-kök i lägenheterna. Familjen Kamprad borde tacka stat och kommuner för Ikeas framgångar.
Medan jag skriver detta släpper SCB nya siffror över inkomstklyftorna i Sverige. De är större än någonsin. Den rikaste tiondelen har blivit ännu rikare medan fler har fått det sämre. ”Vi har haft begränsade resurser att driva den politik vi har velat", säger finansminister Magdalena Andersson (S) till TT. Som om hon – eller något svenskt storföretag för den delen – någonsin kommer att möblera om den ekvationen.