För ett antal år sedan var det kriminellt att gå mot röd gubbe i Sverige. Skälet till att så inte längre är fallet är att politikerna den gången, efter att ha tagit intryck av debatten, resonerade sig fram till att det är dumt med lagar som inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. 

Tvärtom riskerar den sortens lagar att helt enkelt skapa en urholkning av respekten för alla lagar, vilket är ett för högt pris att betala.

Det är tråkigt att se att den lärdomen från förr tycks ha gått förlorad för alliansregeringen, vars regeringstid hittills har präglats av lagförslag som när de kommit till allmänhetens kännedom vållat debatt och protester på ett sätt och i en omfattning jag inte kan påminna mig har skett tidigare.

Regeringen har på så sätt lyckats med att inte bara urholka människors respekt för politiker utan även, vilket är mycket allvarligare, respekten för lagen.

Inte heller tycks regeringen vara medveten om andra negativa effekter av att genomföra lagar riktade mot människors användande av internet och annan kommunikation.

Självklart innebär varje ny lag av detta slag inskränkningar av din frihet och intrång i din integritet, och Europarådet gav nyligen ut en rapport i vilken det konstateras att detta utgör ett långsiktigt hot mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

Europarådet säger även att ”många oskyldiga trakasseras eller drabbas ännu värre till följd av kriget mot terrorismen” och att ”databaser som används i kriget mot terrorn har skapat en tidigare otänkbart detaljerad bild av våra liv och intressen, kulturella, religiösa och politiska anknytningar, finansiella och medicinska aspekter.”

Europarådet har naturligtvis rätt i detta och jag hoppas att detta också förmår politiker runt om i Europa att besinna sig i sin iver att vara effektiva kontrollstatsförespråkare.

En annan konkret och mycket allvarlig effekt är att debatten inte bara förts och följts av vanliga hårt arbetande människor som inte har något ont uppsåt, utan även av grupperingar med andra och ibland helt motstående intressen. För deras skull har man varit tvungen att vidta olika åtgärder.

Exempelvis var krypterings- och anonymiseringstjänster inte särskilt vanligt förekommande för ett par år sedan. Men sedan ”vanligt folk” har börjat få en känsla av att storebror hör, ser, vet och snokar i allt, har antalet erbjudanden om att kryptera det man skriver och att surfa anonymt på nätet ökat dramatiskt.

Allt fler använder också dessa tjänster, så även terrorister och kriminella. Genom att med sin lagstiftning stimulera debatten kring, samt tillkomsten och användandet av en mängd sådana tjänster, har polisens och andra myndigheters arbete med dessa frågor kommit att bli betydligt svårare.

Härigenom kan det med fog hävdas att politikerna genom sin lagstiftningsiver har gynnat terrorister, pedofiler, traffickingverksamheten etcetera.

Dessa har på så sätt fått tillgång till kunskap och verktyg på väsentligen enklare vägar än vad som annars varit fallet. Lagstiftningsarbetet i en del frågor, vilka för gemene man inte känns som något som måste prioriteras av statsmakterna, har härigenom kommit att bli kontraproduktivt.

Med lag skall land byggas hette det förr. Det stämmer fortfarande, men vi får heller inte glömma att med fel lag kan land förstöras.

När en demokrati dör, dör den inte av brist på lagar, utan av brist på demokrater.