Linjen mellan försvarsindustri och utrikespolitik har suddats ut. 2000-talets mest gynnsamma marknader har alla nära band till det militära: olja i Mellanöstern, naturgas i Kaukasus, fördrivning i sojaplantagernas fotspår i Amazonas regnskogar och övergrepp i den colombianska palmoljans spår.

I krig finns inga segrare, men i "kriget mot terrorn" är försvarsindustrin den stora vinnaren. I USA:s nutidshistoria har krigföring varit en integrerad del av utrikespolitiken. Oberoende politiskt parti har landets presidenter någon gång beordrat militära aktioner någonstans i världen. Vilka konsekvenser åtta år med Bushadministrationen i Vita huset fört med sig återstår att se. Klart är emellertid att den centrala och i många frågor kompromisslösa maktbas de nykonservativa grupperna byggt upp inte lättvindigt lär lämna över rodret till nytillträdde presidenten Barack Obama utan krav på eftergifter. Obama har å sin sida visat sig villig att samtala med ledarna för ”ondskans axelmakter”, stater som under Bushs presidentskap invaderades (Irak), löpte risk att invaderas (Iran) eller utsattes för aggressiva ekonomiska och politiska blockader (Kuba och Syrien).

Vilka maktportioner Obama egentligen har står än så länge skrivet i stjärnorna, liksom frågan kring vilken "förändring" Barack Obama kommer – och kan – genomdriva inom de ekonomiska och politiska ramarna. Med republikanen och före detta CIA-chefen Robert Gates kvar som försvarsminister lär den nuvarande säkerhetspolitiken stå fast, om än i lättare tappning, med målet att bibehålla USA:s ”storhet” i världen. 

Vilka alternativ har Obama egentligen? Hans maktbas är alltjämt relativt tunn och att bibehålla en länk till den förra administrationen kan vara en medveten flirt med de nykonservativa grupperna för att inte riskera att isoleras i Washingtons maktkorridorer. 

Vad Barack Obama ämnar att göra med krigen i Afghanistan, Irak och Colombia återstår att se, men klart är att krigen kommer att vara en del av hans utrikespolitik – vare sig han önskar det eller inte.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 var den nyss avgångne vice-presidenten Dick Cheney försvarsminister under George Bush d.ä. 1992 beordrade Cheney Paul Wolfowitz (senare vice-försvarsminister under George W Bush och därefter chef för Världsbanken) att lägga upp en övergripande strategi kring den historiska öppningen, där USA stod kvar som ensam militär och politisk stormakt. Cheney sa:

”Utan Sovjetunionen är det nu ingen som har tillstymmelsen till möjlighet att kunna utmana [USA] militärt. Det är så det ska vara och därför bör vår nya politik hänge sig åt att bibehålla och expandera denna nya ordning. Vi är det nya Rom.”

Med terrorattackerna i New York den 11 september 2001 fick Cheney och Wolfowitz den förevändning de behövde för att inte bara ekonomiskt, utan kanske främst militärt, börja göra verklighet av den drömmen.

Tillräckligt många rapporter och dokument vittnar om hur "kriget" påverkar, förändrar och ärrar de inblandade: civila, soldater, initiativtagarna och miljön. Ingenting blir sig likt, någonsin. De skakande bilderna och vittnesskildringarna om systematisk och brutal tortyr i Guantánamo, Abu Ghraib och andra hemliga fångläger avslöjar mänsklighetens litenhet och utsatthet i krigets hjärta. Soldater — kvinnor och män — torterar, förnedrar och avrättar irakier och människor med, främst, muslimska trosuppfattningar i vad som förefaller vara ett integrerat system, ofta på order uppifrån. 

Soldater övertygade om att de bär med sig frihetens frukter i kölvattnet av invasionskrig och ockupationer tvingas ge upp sin egen frihet på köpet; de blir kuggar i militarismens maskineri. Det mest väsentliga som de tvingats ge upp — vilket bilderna på förnedrade irakier i Abu Ghraib, gripna på knapphändiga grunder, vittnar om — är den etiska förmågan att skilja rätt från fel, tortyr från förhör, brott från uppfunna misstankar — just vad Irakkriget byggde sitt existensberättigande kring. Regissören Oliver Stones alter ego förklarar i filmen "Plutonens" slutscener hur unga, arbetaramerikaner, inte främst stred mot vietnamesiska Vietcong — de stred mot varandra. Inbördes. Mot sig själva.

Är den psykologiska krigföringen, som utgör själva grundbulten i USA-arméns krigsideologi, rentav nödvändig för att sälja idén om "det goda mot det onda"? Klart är att hotet utifrån — oavsett tillhörande koalitionsstyrkor i Irak, motståndare i Mehdiarmén eller svenska medborgare — är en nödvändig komponent i fortsatta gränsdragningar mellan vad som kallas för den "demokratiska" eller "förtryckande" världen. En politik som genomsyras av militarism på alla plan; i migrationspolitiken, ekonomin, säkerheten och integreras i kulturarvet. Militarism har blivit den liberala demokratins mest lojala försvarare.

Den 17 januari 1961 höll Dwight Eisenhower sitt avskedstal som USA:s president och varnade för det "militär-industriella komplexet" — den kapprustning som inleddes med de släppta atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945, och som under Kalla kriget började växa fram som en självklar industri, främst hos stormakterna Sovjetunionen och USA. "Potentialen för maktmissbruk existerar och kommer att bestå", ljöd den avgående presidentens och femstjärniga militärens varningsprofetia till framtida generationer. Med militarismens utbredda plats i de moderna demokratierna har maktmissbruket skjutit i höjden samtidigt som kriget integrerats till ett nödvändigt instrument i strävandet efter "världsfred" och "frihet".

Länder betraktade som demokratier som med sofistikerade vapenarsenaler antingen exporterat eller integrerat frihet och rättivsa genom vapenmakt strax före och efter årsskiftet är Israel och Sri Lanka. På två månader har tusentals dött och 300 000 civila fördrivits — enbart i dessa konflikter.