LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Debatt
Gunilla Stenhardt

  • Lokalbor gräver efter coltan i Masisibergen i Kongo.
Läsarnas Fria

Vems lidande är värst?

Efter den senaste djurplågeriskandalen i media kommer det oundvikliga: Nedvärderingen. Att allt inte får plats i en tidning eller ett tv-program kan vi förstå. Men att så lite får plats i många människors hjärnor och hjärtan är svårare att begripa, skriver Gunilla Stenhardt.

Ett lidande ställs mot ett annat. Aldrig blir det så tydligt som när det handlar om djur kontra människa. Det Anna Larsson skrev i sin kolumn i SvD härom veckan, utgör ett bra exempel. Kolumnen har rubriken ”Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa”. Som om det gick att välja!

Anna Larsson tycker att fokus hamnar fel genom debatten om djurplågeriet. Det ska vara mer fokus på hungrande barn och våldtagna kvinnor i krigets Kongo. Jag håller verkligen med om det – men om vi håller tyst om tvångsplockade och tvångsmatade gäss (deras sjukligt uppförstorade levrar serveras sedan som gåsleverpasej), blir det då automatiskt mer fokus på hunger bland och våldtäkter på människor?

Det är en relevant fråga, eftersom denna motsättning alltid kommer upp förr eller senare. Är det inte snarare så att tystnad om ett slags lidande, ett slags problem, gärna sprider sig vidare och lägger locket på andra problemhärdar?

Har inte allt lidande – ja, allt egentligen – rätt att synas av egen kraft? Om det inträffar här eller långt borta, om det drabbar svarta eller vita eller någon annan djurart? Allt har samma dignitet.

En viktig fråga man däremot kan ställa sig är: Finns det något jag kan göra? Gör det någon skillnad?

Anna Larsson skriver i sin kolumn om coltan. Det är en mineral som ingår i mobiltelefoner och datorer och andra apparater som vi här i det rika Europa använder. Stridigheterna i Kongo handlar mycket om denna värdefulla mineral. Men är det någon som bojkottar mobiltelefoner för det?, frågar hon.

Larsson har verkligen en poäng där. Den skamliga sanningen är väl att man inte funderar så mycket över det där med coltan. Hur det utvinns (troligen under slavliknande förhållanden), hur det handlas med och transporteras (övergrepp, smuggling, mord).

Frågan drivs väl inte direkt av någon i offentligheten eller media. Men tänk om Anna Larsson kunde göra det. Hon skriver ju i alla fall i en av Sveriges största tidningar. Och är dessutom redaktionschef på Amelia. Vad det skulle nå ut! Man kunde bilda en liten kampanjgrupp: ”Köp inte Ericsonmobiler, för det ökar på kvinnornas lidande i Kongo! Hellre skickar jag röksignaler än använder en Ericsonmobil!”

Personligen kunde jag tänka mig att ställa upp mig utanför en affär där dom säljer Ericsonmobiler, med plakat och allt. (Det skulle inte vara första gången jag demonstrerade på det sättet.)

Det är väl bara det att sambandet inte är kristallklart. Kunskapen är för liten. Till skillnad från fallen med päls, gåsleverpastej, fjädrar och andra djurprodukter. Där är det ingen tvekan. Sambandet med djurens lidande är kristallklart och går inte att förneka. Det tänker åtminstone inte jag hålla tyst om.

Men vem tar tag i coltanet?

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria