”Nodiers bok (Charles Nodier var en kulturpersonlighet under första hälften av 1800-talet, min anmärkning) dök upp när rädslan för hemliga sällskap hade antagit närmast patologiska proportioner. Sådana sällskap anklagades ofta för att ha uppviglat den franska revolutionen. Atmosfären påminde i många avseenden om ’McCarthy-eran’ i USA under 1950-talet. Människor såg, eller inbillade sig att de såg, sammansvärjningar överallt. Mängder av häxjakter förekom. Varje brott mot samhällets ordning, varje mindre orolighet, varje ovanlig händelse, tillskrevs ’omstörtande verksamhet’ – ett verk av ytterst välorganiserade hemliga organisationer som arbetade på ett försåtligt sätt bakom kulisserna och såg till att de etablerade institutionernas fasader vittrade sönder, och utförde alla slags lömska sabotage.

Denna mentalitet medförde att man vidtog mått och steg som innebar mycket starkt förtryck. Och förtrycket, som ofta riktades mot påhittade hot, genererade verkliga motståndare – vilka formade sig efter de påhittade modellerna. Till och med som fantasifoster skapade de hemliga sällskapen en allt genomsyrande paranoia i de styrande kretsarnas högsta led, och denna paranoia uppnådde ofta mer än vad något som helst hemligt sällskap rimligtvis kunde ha gjort. Det råder ingen tvekan om att myten om det hemliga sällskapet, om inte det hemliga sällskapet i sig, spelade en framträdande roll inom 1800-talets historia. Och en av de främsta upphovsmännen till denna myt, och möjligheten av en verklighet bakom den, var Charles Nodier.”