Man borde promenera mer. Jag tror att det finns många fördelar med att promenera. Jag kan koncentrera mina tankar bättre när jag är ute och går och jag tänker på hur det är att bo i Sverige och att lära mig svenska. Att hitta ett jobb här är inte lätt, då man måste kunna prata bra svenska även om man ska arbeta som diskare.

– Åh, tyvärr! Du kan inte arbeta här, du kan inte prata bra svenska. Vi behöver folk som kan läsa och förstå säkerhetskoderna. Kanske du kan gå till SFI och lära dig mer svenska och komma tillbaka nästa år.

– Men jag behöver betala mina räkningar nu, och jag har ett diplom från universitet i mitt hemland och jag kan prata lite svenska, men mycket bra engelska, portugisiska, spanska och italienska.

Svenska är ett svårt språk och det finns inte så många människor i världen som kan svenska, så svenskar borde vara glada och omfamna andra nationaliteter som vill lära sig språket. De borde vara stolta och hjälpa invandrare med det svenska språket och den svenska kulturen. Det faktum att man inte pratar bra svenska är inte en anledning att trycka ner folk eller neka dem möjligheten att lära känna det svenska samhället genom en arbetsplats, så att de samtidigt kan betala sina räkningar.

Jag är ute och går, involverad i mina tankar om livet i Sverige. Jag känner mig lite trött och sätter mig på en bänk för att beundra min omgivning, de vackra träden framför mig. Plötsligt flyger en vacker fågel ovanför mitt huvud och det slår mig vilken frihet fågeln har. Medan jag sitter på bänken och tittar på omgivningen hör jag röster i bakgrunden som blir tydligare och tydligare. Jag hör plötsligt att de tilhör två kvinnor som pratar med varandra från bänken intill.

– Åh, han är så underbar! Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. När han var sjuk förra året blev jag tokig. Jag kunde inte arbeta och jag grät hela dagarna. Det var så svårt att se honom lida så. Åh, det krossade mitt hjärta! Men tack gode gud att han är bra idag.

– Kära du, jag kommer ihåg. Du hade ett helvete och jag kände starkt för dig.

– Ja, men du fanns där för mig. Du ringde mig då och då för att få veta hur det stod till med honom. Det gjorde mig glad och du var den enda som ringde. Mina barn...

– Verkligen? Det visste jag inte. Jag trodde att människor skulle visa mer omtanke och hänsyn. Vad är det för fel på människor i dag?

– Folk är så upptagna av sina liv och visar så lite kärlek och omtanke mot människor som har det svårt.

– Åh, jag vet det, kära du! Du behöver inte tala om det för mig. Den lilla där är kärleken i mitt liv och missförstå mig inte, men det är mycket jobb att vara ansvarig för någons liv!

– Du har så rätt. Han är bara sex år nu och full av energi efter olyckan förra året. Det är underbart att se honom springa omkring, spela fotboll. Han har just avslutat sina simlektioner och har gjorde ett fantastiskt jobb!

– Jag ville faktiskt fråga dig om simlektionerna. Min är fem år i dag och jag undrar om det är en bra idé att ta honom till simlektioner?

– Ja, det tror jag. Dessutom kommer han att få nya kompisar som han kan leka med. Jag tror det kan vara jätteroligt för honom. Jag tycker att du ska tänka på det. Själv har jag fått ett nytt problem med min lilla, han har blivit så kräsen på vad han vill äta.

– Led inte in mig på detta ämne! Vi har konstant problem med mat hemma. Jag försöker köpa mer fräscha, naturliga råvaror. Men han vill bara äta burkmat!

– Jag förstår, jag går igenom samma fas. Det är hemskt! Det är så viktigt att ge dem riktig mat så att de blir starka och friska.

– Men oj, medan vi har pratat har de små blivit alldeles smutsiga! Nu måste jag gå hem och ge min ett bad och kamma honom så att han slappnar av och sover lite.

– Ja kära du, jag måste också gå hem. Min lilla lär vara trött efter allt spring. Vi kanske syns imorgon.

– Kanske det.

Sen såg jag hur de två svenska kvinnorna gick sin väg med sina kära hundar. Och jag fortsatte min promenad och med mina tankar om Sverige.

Det är så mycket att lära sig!