Det finns flera historiska tillfällen då idrotten har tjänat som en murbräcka för politiken eller omvänt att idrotten har lett till politiska förvecklingar. Man kan rekapitulera flera årtal som ger associationer till idrottens obändiga kraft som antingen propagandainstrument, där de idrottsliga övningarna får teatrala inramningar och föreställningar som reklam för diktaturer, eller omvänt blivit till minnesvärda och festliga manifestationer till förmån för fred, frihet och förbrödning mellan folken. Det har också hänt att idrottsutövning mellan nationer har lett till direkta politiska eller mellanmänskliga förvecklingar, ja till och med krig.

Berlinolympiaden 1936 är det mest flagranta historiska exemplet på ett idrottsligt propagandanummer där en regim vill manifestera sig politiskt i ett stort idrottsarrangemang och visa sin överlägsenhet i organisation, samhällsbygge och till syvende och sist i sitt ”mänskliga material”. 

DDR-staten använde idrotten som skyltfönster för den tyska demokratiska republikens överlägsenhet i organisation, självdisciplin och framåtanda genom att skicka ut arméer av dopade idrottsmän över världen som uppnådde förbluffande och hart när groteska idrottsresultat som i efterhand har fått revideras eller rensas ur resultat- och rekordtabellerna. 

Den kinesiska olympiaden i Bejing 2008 föregicks av otaliga manifestationer och deklarationer om att detta skulle bli ett diktaturens propagandanummer som borde bojkottas. Även här deklarerades uppfattningar om att idrott och politik inte hör ihop. 

Ingen bojkott blev av. Den uppfattning som etablerades var att om man inte åker dit och deltar lämnar man de oppositionella dissidenterna i Kina åt sitt öde. Om press och världens idrottspublik fick komma dit så kunde den kinesiska regimen tvingas upprätthålla eller till och med förbättra de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. 

Hur blev det med detta? Står inte regimen ganska stark efter sin olympiad? Blev det då inte en fin manifestation för det kommunist-kapitalistiska bygget i Kina med avsaknad av demokratiska rättigheter och yttrandefrihet?

När Sverige vann över Västtyskland i VM i fotboll 1958 fick detta handelspolitiska konsekvenser då tyska affärsmän sade upp kontrakt med svenska leverantörer och flera turistarrangemang med tyska turister som skulle resa till Sverige ställdes in. 

Under Mexiko-olympiaden 1968 manifesterade två amerikanska idrottsmän black power mitt under prisutdelningen genom att höja sin högra svartbehandskade näve och dessutom vara iklädda svarta strumpor. En fotbollsmatch mellan Honduras och El Salvador 1969 ledde till ett femdagarskrig mellan de bägge staterna. Man minns också Munchenolympiaden med Svarta septembers terrorattack som dödade 11 israeliska idrottsmän. 

Den 3 maj i Båstad 1968 var första gången i Sverige som aktivister gick till attack mot ett idottsarrangemang. Det var strax innan studentrevolten i maj. Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia samlade en stor mängd demonstranter i det lilla samhället Båstad. Hundar skällde och slagord skallade. I början var demonstranterna ungefär 300–400 hundra personer, men fler anslöt sig. Konfrontationen mellan demonstrater och polis slutade den gången med att matchen fick stoppas.

I Malmö och Davis-Cupmatchen i tennis är exemplet att idrottsutövningen av en opinion har beskrivits som ett stöd för en icke önskvärd politik eller att idrottsutövarna representerar en regim vars politiska agenda uppfattas som föraktlig eller felaktig. Medan andra anser att idrottsmännen är oskyldiga och bara representerar sig själva. Frågeställningen har alltid en tendens att ändra valör och färg beroende på vilka som deltar i själva sportevenemanget och omvänt vilka som för den politiska talan.  

I sådana här situatationer föregås alltid diskussionerna av uppfattningen att idrott och politik inte hör i hop. Att idrotten skulle leva i ett slags ängalikt vakuum där inga motsättningar finns annat än kampen om bollen, pucken eller längden på spjutkastet eller hur högt man hoppar. Motsatsen är att själva arrangemanget kan ge godwill eller ”släta över” en förkastlig politik som representeras av något av de deltagande länderna. Det har visat sig i historien att diverse regimer alltid använder idrotten som förlängd propagandaarm för att bekräfta sin egen storhet.

Matchen mot Israel i Malmö blir, oavsett om arrangörerna önskat det eller inte, till en förlängd relation och manifestation av det mellanfolkliga utbytet mellan Sverige och Israel och förvandlas därmed till ett evenemang som måste kommenteras i ett demokratisk samhälle. Frågan är då vilka metoder som är tjänliga och brukbara om någon vill visa sin upprördhet över Israels politik. Om Israel inte följer FN-resolutioner eller håller sig till folkrätten så ska Israel kritiseras för detta. Om Israel släpper bomber innehållande vit fosor över oskyldiga människor i bostadsområden i Gaza måste omvärlden reagera. Då bryter Israel mot folkrätten och mot FN-konventioner. I detta fall blir idrotten en förlängd arm till staten Israel. Vilket innebär att idrott och politik inte kan åtskiljas i detta fall.