Det är söndag i det lilla landet Idyllien. En vackert gul sol skiner från en klarblå himmel och från de rödmålade husen med sina vita knutar hörs barnens glada skratt. En doft av nybryggt kaffe och varma kanelbullar känns i den ljumma vårluften. Det är närmast vindstilla och nerifrån sjön hörs endast ett stilla kluckande när de små vågorna når land.

Far i huset är i full färd med att göra i ordning barnens cyklar inför våren och mor har tagit hand om vårstädningen. De två små barnen Pelle, sex år och Lisa, fyra år är båda upptagna med att hjälpa till. Pelle håller i verktygen åt pappa och Lisa ser till att det blir mycket skum i skurhinken, så att mamma kan göra riktigt rent och fint. På gräsmattan som fortfarande är brun och lite fuktig, leker familjens hund med favoritleksaken: en gul boll som han hittade redan förra året.

I landet Idyllien är varje dag harmonisk och ingenting stör eller tillåts störa harmonin. Samhället har under en lång följd av år, tack vare att landet klarat sig undan de krig som drabbat de flesta länder i landets närområde, kunnat utvecklas ekonomiskt och materiellt på ett väldigt gynnsamt sätt.

De goda åren har även inneburit att politikerna varje år har kunnat höja skatterna för att få in mer pengar att fördela på olika sociala satsningar. Och Idylliens innevånare har efter ett par generationer lärt sig att det är det offentliga som har ansvaret när något behöver göras och att både politiker och myndigheter per definition är goda. Så var det i alla fall en tid. Förr.

Eller var det bara så att vi inte tillät oss att se någon annan bild? Det har nämligen hänt saker i det lilla Idyllien som innevånarna fortfarande har svårt att tro verkligen har hänt.

Att sådant som har skett i Idyllien lite då och då händer utomlands, det har genomsnittsidylliern förstått. Men då det plötsligt sker här, brister vi fortfarande ut i uttryck som: ”ja men hur kan sådant ske i vårt fina gamla Idyllien?”.

Är innevånarna i Idyllien världens mest godtrogna och naiva människor? Här någonstans finns den paradox som är så utmärkande för Idyllien. Landet har, på precis samma sätt som alla andra västländer, drabbats av sin beskärda del av skandaler, orättvisor, övergrepp et cetera. Idyllien är också det enda landet i västvärlden som under de senaste åren har sett både sin regeringschef och sin utrikesminister mördade på öppen gata. Fullt så idylliskt är det alltså inte längre.

Det man kallar samhällsklimatet har blivit kallare och hårdare. Där full sysselsättning förr var en självklarhet, råder nu en rätt hög arbetslöshet och många idyllier har hörts säga att de inte förstår vad det är som är på väg att hända. Gamla pålitliga fästningar har rasat och förtroendet för såväl politiker som myndigheter är tydligt rubbat. Idylliern är numera frustrerad och även lite rädd för det han inte riktigt känner igen som sitt land längre.

För ett par år sedan fick varje idyllier nog klart för sig, i samband med en naturkatastrof, att han inte längre kan räkna med att staten säkert ska finnas där den dag han behöver hjälp.

Jag ska låta det vara osagt om det är idyllierns ökade ifrågasättande och tilltagande misstro som är orsaken, men av något skäl har politikerna under senare år, i allt snabbare takt, infört en mängd olika lagar som nu bildar en väv och täcker stora delar av den vanlige idyllierns liv. För detta har det alltid förebragts goda skäl som ökad trygghet i en allt farligare värld, där både utländska terrorister och en starkt ökande inhemsk brottslighet har fått utgöra den yttersta förklaringen till varför staten numera har ett så mycket större skyddsbehov än tidigare.

De som orkat ta del av statistik över brottsligheten vet att det regeringen säger inte stämmer. Samtidigt har dock medierna genom att lyfta fram reportage och nyheter om kriminalitet, bidragit till att en felaktig bild av verkligheten har formats.

I dag verkar det också som att idyllierna antingen inte riktigt vill tro på att staten verkligen har skaffat sig möjlighet att i detalj kartlägga varje innevånare. Eller så bryr han sig helt enkelt inte, med fortsatt hänvisning till statens inneboende godhet.

Den stora frågan för den opposition som finns i landet är därför just nu hur vi ska göra för att få idylliern att förstå. Hur väcker vi idylliern och får honom/henne att inse att det som tidigare har kallats och varit en demokrati, i dag inte längre uppfyller kraven för en sådan?

Hur får vi innevånarna i Idyllien att förstå att deras barn riskerar att växa upp i ett slutet samhälle, långt ifrån vad det en gång hade potentialen att bli? Vilka argument kan väcka dem?