LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Debatt
Adam Kåberg

Läsarnas Fria

Sverige i Natos ledband

Nato växer så det knakar. 26 länder är med i anfallsalliansen och omkring sju länder står på kö. Men hur är det med Sverige? Står vi också på kö, eller är vi redan med, undrar Adam Kåberg.

Den 4 april 2009 fyllde North atlantic treaty organization (Nato) 60 år. Dagen firades med konferenser i franska Strasbourg och tyska Baden Baden. Samtidigt smyger sig Sverige steg för steg närmare ett Natomedlemskap. Vi ska till exempel stå som värdland för en Natoledd övning i Norrland i sommar. Vi har en trupp i Afghanistan under Natobefäl och vi har under 2008 kopplat samman våra militära datasystem med Nato för att kunna dela information.

I en artikel i Aftonbladet den 25 september förra året frågar sig Eva Franchell:

”Vad händer med FRA:s information om svenskarnas telefon- och datatrafik när den strömmar vidare ut på Natos plattform? Vad händer när polis, räddningstjänst, militär och alla Natoländerna delar den informationen? Vad händer med de flyktingar som tagit sig till Sverige, när alla deras mobilsamtal riskerar att läggas ut på Natos plattform? Vad händer om vittnet till en krigsförbrytelse tar kontakt med en svensk journalist? Kommer den informationen att kunna gå vidare, ut på den internationella plattformen? Och vad händer när den informationen kopplas samman med annan information?”

Nato grundades i början av Kalla kriget 1949 av 12 länder i väst med USA i spetsen. Som motvikt bildades på andra sidan Warzawapakten med Sovjetunionen i spetsen. Men när Berlinmuren föll 1989, och Kalla kriget tog slut, löstes också Warzawapakten upp. Det gjorde inte Nato. Istället expanderar man och inkluderar nu även gamla öststater. Två länder som står på kö är till exempel Georgien och Ukraina.

Nato har världens största kärnvapenarsenal, med 700 stridsspetsar i Europa och 7 600 i USA. Hur kan det komma sig att Sverige nu närmar sig denna 60-åriga anfallsallians?

Sverige är varken med i eller står på kö till Nato. Ändå agerar regeringen som om vi var spjutspetsen som väntar på att skjutas iväg.

Kriget i Afghanistan har varit ett Nato-lett krig sedan 2003 och från och med sommaren 2007 bär svenska soldater i Afghanistan Natoemblem på sina uniformer.  Det finns även svenska soldater i Kosovo sedan 1999, i Natoledda KFOR.

Nu i sommar, den 8–16 juni, kommer Nato att hålla en stor flygövning, Loyal arrow, i Luleå. Sverige är som sagt inte med i Nato, varför ska de då öva krig här? Det kan väl inte vara speciellt bra för Sveriges militära alliansfrihet?

När Georgien attackerade Sydossetien i augusti 2008 på grund av dess självständighetskrav, gick Ryssland in och stödde Sydossetien. Media vände på allt och fick det att se ut som om Ryssland attackerade Georgien, den “ryska björnen” hade vaknat. Om Ryssland nu är en så stor och farlig sovande björn, ska man väl inte ställa sig och skrika åt den med en Nato-övning i Luleå?

Nato är endast ett medel för att med rädsla och våld ta makt och kontroll över världens naturresurser och människor. Varför skulle det vara eftersträvansvärt att vara med i denna vapenklubb? Varför ska vi agera lakejer åt USA?
 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria