Finns det något vidrigare än den svenska självbilden, föreställningen att vi lever i ett land där vi tar hand om de sjuka och svaga, där arbetslösa får en bra ersättning och sen jobb. När vi blir gamla får vi en bra pension som vi kan leva på, och kan vi inte bo hemma får vi bo på ett fint äldreboende där vi tas om hand på bästa sätt.
Blir vi sjuka får vi ersättning, sjukpenning, så att vi i lugn och ro kan vara hemma och tillfriskna. Blir våra tänder dåliga, kan vi få dem fixade till en billig penning. Allt med stöd av staten.
Skolan är även den i världsklass, där satsas det på barnen. De lever ett tryggt bra liv. Hela övriga Europa kastar avundsjuka blickar mot Sverige och säger ”om vi ändå hade det som svenskarna”.

Utan att lägga prioritet vid något av ovanstående, har jag gett mig den på att krossa den svenska självbilden och föra fram en nykter bild av Sverige. En bild av det Sverige som jag ser, där klassklyftorna ökar, sjuktalen skjuter i höjden, gamla ligger i sin egen skit. Där kvinnor blir utsatta för våld, och barn likaså. Där ungdomar kommer ut till en stenhård arbetsmarkand. Tonårstjejer som skär sig för att de mår så dåligt av alla måsten och krav som ställs på dem, där tidningar och tv-program basunerar ut hur tjejerna ska vara för att bli framgångsrika.
Måttet för välfärden är hur ett land tar hand om de svaga och sjuka, de som hamnat snett i tillvaron och behöver hjälp. Och mäter man det värdet är Sverige inget välfärdsland.

I Sverige har vi sedan forntiden kvar en luthersk syn på hur vi ska vara. Man ska göra rätt för sig, inte ligga andra till last, visa sig arbetsam och duglig och kavla upp ärmarna och jobba på. Man ska stå ut helt enkelt – och det är detta jag inte fattar. Varför ska man stå ut? Varför ska man tvingas delta i detta race och springa i ekorrhjulet? Vi måste krossa de lutherska bojorna.
Samhället i dag har riktat in sig på att jaga de sjuka och få dem tillbaka till arbetet, och det är ”Förnedringskassan” som går i bräschen. Många långtidssjuka är nu oroliga att förlora sin ersättning och kanske tvingas tillbaka till ett arbete de inte orkar med. Till vilken nytta undrar jag, till vilken nytta ska de sjuka jagas? För att få ner kostnader? Ja, kortsiktigt sparar man kanske pengar. Men har någon blivit sjuk på jobbet och kroppen säger ifrån, då lär ju kroppen säga nej igen. Risken är stor.
Ska de sjuka utförsäkras? Javisst, staten vill få någon annan att betala. Men vem ska då göra det om de inte kan arbeta? Måste det inte bli samhället ändå?
Jag tror att planen från regering och riksdag är att den allmänna sjukförsäkringen på sikt ska privatiseras. Vi ska tvingas fixa egna sjukförsäkringar, kanske Försäkringskassan privatiseras. Samhället ska ta minimalt ansvar för sina medborgare. Och när detta händer, är det sista av vår lilla välfärd borta.
Sådan är kapitalismen, det är bara pengar som räknas. Människor är humankapital som kan ersättas, tjänar du pengar är du framgångsrik, är du sjuk ska du sparkas på.
Nu vore det lätt att uppmana alla att rösta rött i nästa val. Men det är ju som att välja mellan pest och kolera. För en socialdemokratisk regering är lika kapitalistisk som den nuvarande – sparkar på de svaga och sjuka lika hårt som den borgerliga. Så det lär tyvärr inte bli någon större omsvängning efter ett eventuellt regimskifte.