Dubbelgångaren 

När hon kastade en blick mot hallmattan fick hon syn på det bruna kuvertet som låg där. Hon hade inte hört att någon öppnat brevinkastet och blev därför rätt förvånad. Klockan var omkring 22 och det var helt uteslutet att det var den ordinarie posten som kommit.

Hon vände och vred på kuvertet, som var tydligt adresserat till henne och skrivet med stora tryckbokstäver. Försiktigt sprättade hon upp brevet och drog ut innehållet. Där fanns ett A4-ark som var maskinskrivet och ett foto. Hon rös när hon tittade på fotografiet, för det föreställde henne själv utanför porten till huset där hon bodde. Hon håller handen på dörrhandtaget och ska just gå in i huset.

Hon lägger fotot dröjande på köksbordet och börjar läsa det medföljande brevet. Tonen är kort och budskapet är tydligt. Det är skrivet av en kvinna, som i bryska ordalag varnar för de följder som ligger och lurar. Hon tänker inte längre acceptera att få dela sin man med en annan kvinna. Nu har hon tröttnat på att bli bedragen och utfärdar en sista varning.

Anna sätter sig ner eftersom benen inte längre bär henne. Vad i hela världen är det som pågår tänker hon. Det hela är ett enda stort misstag. Hon har aldrig inlett något förhållande med en redan upptagen man. Det senaste förhållandet avslutades för tre år sedan och hon har efter det levt ensam för att hitta en plattform och komma tillrätta med vad hon vill med sitt liv.

I brevet räknas upp olika tillfällen då hon förstört för den andra kvinnan genom att locka bort hennes man hemifrån. Hon räknar upp vilken parfym Anna använder och pratar om kvarglömda nylonstrumpor och läppstift i deras bil. Hon känner minsann doften i bilen och i mannens kläder.

Anna läser den sista raden om och om igen... "Du får välja själv - lämna min man ifred eller ordna för din egen begravning snarast."  Hon ryser och känner ett lätt illamående. Det måste vara en sjuk person som skrivit detta tänker hon. Hon kontrollerar att säkerhetskedjan ligger på och kastar en hastig blick genom kikhålet på dörren. Allt ser lugnt ut och hon spolar upp ett glas vatten som hon dricker i ett svep.

Anna lägger brevet på tidningshögen i köket och går hastigt in i badrummet för att ta sig en dusch före sänggåendet. Hon låter vattnet strila över sin upprörda kropp, blundar och försöker att tänka bort alla tankar som virvlar runt. Efteråt torkar hon sig noggrannt och smörjer in sig innan hon kryper i sin mjuka pyjamas.

När hon går mot fönstret för att stänga för persiennerna, ser hon ansiktet som tryckt mot rutan stirrar på henne. Hon skriker till och låter persiennerna falla ner. Hon skakar i hela kroppen och hjärtat bultar ohämmat. Ansiktet hon såg var hennes eget! Det var en dubbelgångare, någon som såg ut precis som Anna gör.

Hon lyfter luren och ringer med skakande händer till polisen och berättar om brevet och ansiktet i fönstret. När polisen anländer hittar de inga som helst spår efter kvinnan i fönstret. Inget syns på gräsmattan där hon förmodas ha stått.

Anna får lugnande ord av polismannen, att hon kan ringa igen om hon känner sig orolig. Just nu är det inget som verkar oroväckande. Hon lägger sig därför och somnar omedelbart och vaknar inte förrän solen tittar in bakom persiennerna.

Brevet ligger där hon lade det kvällen innan och hon ler åt sin egen uppfinningsrikedom. Det blev i alla fall lite spänning i livet och en smula aktion, av att skriva brevet och skrämmas av sin egen spegelbild i fönsterrutan. Och polisen fick hon också igång. Hon skrattar rått. Medan hon dricker sitt morgonkaffe smider hon nya planer på spänning och polisingripanden. Hon tänker försöka bibehålla spänningen så länge det är möjligt utan att det blir avslöjat.

Hon kontrollerar att säkerhetskedjan sitter där den ska och väntar på nästa schackdrag av den "annorlunda"  sidan av Anna. Den Anna som aldrig går ut och som ger spänning åt livet - på eget vis!