Jag var fram till 2001–2002 en ganska övertygad EU-anhängare, men där började det sluttande planet bli tydligare och för min del blev det alltmer uppenbart att vad jag sett som en av EU:s huvuduppgifter – att vara en balanserande faktor till USA – den uppgiften sköts alltmer i bakgrunden.

Istället för en europeisk hållning så fick vi, mycket på grund av Tony Blair och hans nära relation till George W Bush, en sorts europeisk knähund som på område efter område gav upp den självständighet man en gång börjat skapa, till förmån för en tävling om vem som kunde vara USA mest till lags.

Jag vågar också påstå att en del av den finansiella kris vi i dag genomlever har sin grund i detta uppgivande av det europeiska oberoendet gentemot USA. Minns Bush ord i början av ”kriget mot terrorismen” då han gjorde helt klart att de som inte var med USA var mot USA. Här skrämde han bokstavligen brallorna av en majoritet av Europas politiker. Som en ren följd av detta har vi sedan sett ett ständigt ökande antal repressiva och kontrollerande/reglerande/censurerande förslag passera de lagstiftande organen. Den rädsla som då implementerades i oss har inte gått över hos de som fick känna av den. Fortfarande i dag så fortsätter den sortens lagstiftning att dominera debatten i Europa trots att USA gjort en tydlig kursändring sedan Obama tog över.


Samma rädsla har även upphovsrättsbeskyddarna spelat hårt på. Kom ihåg att de stora drakarna på området fortfarande är amerikanska eller japan/amerikanska. Problemet är bara att de som blev skrämda inte insåg/inser att det de blev rädda för var inte terroristerna, utan risken att bli lämnade av USA. Det skulle de aldrig erkänna så därför heter det än i dag, efter de kanske lugnaste åren som Europa upplevt ur terroristsynpunkt, att det är hoten från terrorister som gör det nödvändigt att fortsätta inskränka demokratin.

Jag kan bara gå tillbaka till min egen ungdom då vi fick lära oss hur man skulle ta skydd vid ett eventuellt atombombsanfall och även biologiska och kemiska stridsmedel talades det mycket om. Vid sidan av det ständiga hotet om kärnvapenkrig så hade vi även under 70- och 80-talen ingen direkt brist på terrorister i Europa. Ur minnet kan jag direkt nämna Baader-Meinhof med underkommandon, Rote Arme Fraktion, Röda Brigaderna, Ustasja, ETA, en grupp som främst verkade i Holland där de bland annat kapade ett tåg, och sist men absolut inte minst, IRA.

Terroristattacker var under denna tid mycket vanliga men vi var aldrig rädda på det sätt politiker är i dag. Dåtidens politiker var uppenbarligen av ett hårdare virke. När detta inte räcker fullt ut så kommer de två andra paradargumenten det vill säga ”kampen mot den organiserade brottsligheten” och sist men inte minst, ”du är väl ändå inte för sådant?” – alltså barnporren.


Jag skulle ha kunnat stanna längre vid den ekonomiska biten naturligtvis och låt mig därför slutligen säga att ett och ett för sig kommer inte de europeiska länderna att klara sig särskilt väl eller särskilt länge. Det behövs, för att kunna matcha USA och det allt mäktigare Asien, någon form av starkt handels- och ekonomiavtal mellan de europeiska länderna. Däremot så tycker jag inte längre att det är befogat att ha kvar unionen som den nu ser ut. Vi skapar allt fler politiska nivåer då vi egentligen skulle behöva färre och varje sådan nivå strävar på sitt sätt efter att bli ett maktcentrum, vilket leder till att politikerna gör det politiker gör. De hittar på nya lagar. Lagar har vi faktiskt mer än nog av.