LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Debatt
Michael Delavante

Läsarnas Fria

Lissabonfördraget – slutet för Sveriges självständighet

Lissabonfördraget är en oläslig sörja av byråkratiska termer och fargra ord, menar Michael Delavante. Han ser Sverige förvandlas från en självständig nation till ett maktlöst litet Brysselkål.

Nu i EU-valtider ser man än en gång diverse politiker paradera i TV och tidningar med sina floskler och löften om det saliggörande EU. Vad de inte kommer att berätta för er är att Lissabonfördraget, som i själva verket är en konstitution för vad som snart ska bli Europas Förenta Stater, kommer att föra över ännu mera makt till Bryssel och urholka den svenska självständigheten ännu mera än vad som redan gjorts sedan vi lurades att hoppa på EU-skutan.
Efter att det förra förslaget föll i folkomröstningarna i Holland och Frankrike 2005, tog eliten nya tag och med hjälp av sina främsta byråkrater formulerade de om förslaget för att manipulera Europas folk. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel kontaktade EU:s statsledare med ett brev märkt ”hemligt”, där hon efterfrågade en ändring av terminologin utan att ändra innebörden. Hon skrev då bland annat följande till sina kompanjoner bland eliten:
”Hur värderar ni, i det fall att förslaget faller, att använda en annan terminologi utan att ändra det juridiska innehållet, till exempel i förbindelse med traktatens namn, beteckningarna för EU:s rättsakter och Unionens utrikesminister?”

Slutresultatet av det ”nya” fördraget blev en blandning av fagra ord, smågodis till kritikerna och en mer eller mindre oläslig sörja av byråkratiska termer, fast i grund och botten är det samma fördrag, bara med en annan terminologi. Ett exempel är att det så fint heter att de enskilda EU-invånarna får mer att säga till om, om de är tillräckligt många. Står minst en miljon medborgare bakom ett förslag kan de lägga fram det för kommissionen.
Vad man däremot talar tyst om är att även om vi lyckas få ihop en miljon underskrifter så behöver kommissionen INTE göra som medborgarna vill. Den har med andra ord ingen skyldighet att respektera det faktum att minst en miljon medborgare opponerar sig mot ett EU-förslag de tycker är orimligt.
Eftersom folken i EU dessutom har mage att rösta ”fel” i folkomröstningar så struntar EU-länderna, inklusive Sverige, helt sonika i att låta folket säga sitt. Trots att det står i svenska grundlagen att ”All makt utgår från folket”.
Bortsett från religion och egendomsförhållande så står det nästan ingenstans att EU inte får lägga sig i den svenska politiken. Syftet med Lissabonfördraget är i själva verket att steg för steg flytta över mer makt till EU, vilket av naturliga skäl medför att vi som nation får mindre makt och därmed mindre självständighet.

EU:s ministerråd har tidigare stiftat lagar bakom låsta dörrar. I det nya fördraget låtsas man vara demokratiska genom att dela upp rådet i två delar: En offentlig där lagbesluten fattas och en sluten där man diskuterar andra saker.
I realiteten är lagarna redan färdiga när de kommer till ministerrådet, eftersom förhandlingarna mellan länderna skett i diverse arbetsgrupper samt i det förberedande organet COREPER, där EU-ländernas ambassadörer huserar. Mötena är helt stängda och så hemliga att inte ens riksdagens ledamöter får läsa instruktionerna till regeringens förhandlare i organet.

Fördraget har klubbats igenom i 26 länder runt om i Europa, utan att folken tillfrågats. Undantaget är den lilla tigern Irland, som tappert försöker stå upp mot elitisternas arrogans och röstade nej i folkomröstningen.
Sveriges inflytande över de politiska besluten i EU-parlamentet är 2 procent. Detta i en församling som stiftar två tredjedelar av alla nya svenska lagar! Med fördraget halveras vår rösträtt i rådet och Sveriges vetorätt försvinner på drygt 60 områden. Dessutom ska euron bli gemensam valuta, vilket svenska folket röstade emot 2003.
Fakta är, att förslaget innebär att EU får en icke folkvald president som sitter två och ett halvt år, en samordnad utrikespolitik och en icke folkvald utrikesminister som också blir vice ordförande för EU-kommissionen, samt ett gemensamt försvar. Med andra ord innebär det slutet för den svenska militära alliansfriheten. Det allt överskuggande målet är kapitalets och varornas fria rörlighet, oavsett yttre omständigheter, inklusive krig.
Notera också, att trots att vi fortfarande står mitt uppe i en global finanskris, där till och med flera av de marknadsliberala anhängarna börjat ropa på nya regelverk och hårdare restriktioner, så väljer länderna i Europa att rösta för ett förslag som förbjuder restriktioner och regleringar av det globala kapitalet (se artikel 63:1 och artikel 58:2 i fördraget).

En av de värsta sakerna med Lissabonfördraget är de övergrepp som det öppnar upp för vad beträffar den personliga rättsäkerheten. Maria Wetterstrand har definitivt en poäng när hon säger:
”EU:s definition av terroristhot är fortfarande luddig och ger möjlighet till väldigt öppna och vida tolkningar där den föreslagna formuleringen är minst sagt oroväckande.”
Sveriges redan låga röststyrka i EU på 2,8 sjunker från 2014 till 1,9 vilket innebär att de mindre medlemländerna tappar inflytande till förmån för de större.
Personligens ser jag hellre Sverige som en självständig nation än som ett maktlöst litet Brysselkål.

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria