LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Tala till punkt
Benny Holmberg

  • Linjalen, som Benny Holmberg kallar en fiende till den poetiska lössläpptheten, är trots sin banala rakhet inte en svensk uppfinning. Linjalen uppfanns av egyptierna när de byggde pyramiderna.
Läsarnas Fria

Likformighetens förlovade land

Abdel-Qader Yassine har i en vacker text ställt frågor kring konsten att bli en äkta svensk (LFT 21/09). Han grips av helig ilska när han ser en ”ingenjörsmentalitet dra sina raka linjer och nittiogradiga vinklar”. Hur ser då denna till synes olösliga kulturella rebus ut, frågar sig Benny Holmberg.

Är det i tvättidernas gåta som den svenska kulturens väsen ruvar? Är punktlighetskulturen ogenomtränglig för den nyanlände? Packas den likriktade svenske medborgaren upp som en IKEA-hylla vid födseln, färdig att sättas ihop av identiska delar?

En kulturkrock kan vara komplicerad. Men förutsätter inte krocken närvaron av två parter? Och kan mötet skapa förvirring hos båda? Eller är mottagaren skyldig att vara den kunnige och förstående? Att värden automatiskt bör ikläda sig en ödmjukhetsmantel?

Yassines exempel på tvättstugeepisoder visar att frågan kan ställas om den svenska kulturens gåta ligger gömd i de detaljer som tvättstugetidernas ordning utgör. Att det är i det lilla det stora måste ske? Yassine funderar över främlingsmottagandet i vårt land: ”Det sägs att intoleransen mot främlingen beror på okunskap. Jag säger att okunskap om främlingen beror på att den infödda inte känner till sitt förflutna, tror att nuet är det förflutna och framtiden.”

Nu kan man mot detta säga att den internationella solidaritet och förståelse för förhållanden i omvärlden som svenskarna historiskt visat har varit mer omfattande än i de flesta europeiska länder och att Sverige välkomnat fler flyktingar både numerärt och i förhållanden till folkmängden än något annat land i Europa, möjligen med undantag för Tyskland. Är det tecken på en djup medvetenhet om vår omvärld? Eller härskar historielöshet, okunnighet och navelns grunda utsikt hos svensken?


En hörnpelare i kulturkrocken tycks vara ”den svenska likformigheten”. Att vi framstår så lika. Som om vi alla vore hopsatta efter samma IKEA-instruktion. Yassine talar om ”ingenjörsmentalitet”. Alstrar då likhet aldrig mänsklig värme, förbrödning och systerskap? Kräver en fungerade demokrati inte ett mått av likhet mellan medborgarna? En gnutta samstämmighet och överenskommelse? Eller är demokratins väsen endast summan av de florerande individualiteterna? Mängden av brokiga olikheter och bråkiga dissonanser?

Och ordningen då? Är det representativt när den fängslade svenske turisten i reklamfilmen försöker bedyra för de misstänksamma tulltjänstemännen i främmande land att han är oskyldig genom de bevingade orden: ”You can trust in me! I´m swedish!” Är det inte bra med lite pålitlighet i det lilla? Att tvättider gäller? Att bussen kommer punktligt vid pass 14.02? Att man kan lita på utfästelserna? Eller vore det en smal lycka om bussen någon enstaka gång kunde slå sig lös och komma ur fas med tiden? Att den åbäkade sig fram till ”ungefär vid tvåtiden”. Att man kanske skulle skriva in det i tidtabellen: ”ankommer ungefär vid tvåtiden”.

Skulle den då också kunna köra lite slarvigare och mer impulsivt och variera hållplatsernas inbördes ordning eller göra utvikningar och utflykter och egensinniga avvikelser och masa sig in på terminalen kvart över ungefär... eller rent av halv tre...


Finns det inte någon poetisk strimma av hopp och ljuspunkter i denna den neurotiska ordningens stamort på jorden? Att små fosforiserande tecken kan lysa upp det annars så kompakta mörkret och skapa en grogrund för berikande möten och konstruktiv samvaro? Och vem uppfann egentligen linjalen? Denna avkönande sträckmätare som gjort så mycken skada genom att mäta upp och ruta in och bidragit till så många tungrumpade och stelbenta förordningar. Denna fiende till den poetiska lössläpptheten? Det måste väl ändå vara en svensk uppfinning?

Nej, det var egyptierna som uppfann den när de byggde pyramiderna. Linjalen är trots sin banala rakhet och linjära orubblighet inte ett svenskt påfund. Egyptierna ansåg att ordning och linjalitet och till och med 90-gradiga vinklar var av nöden när de stora pyramiderna skulle byggas. Linjalen, praktisk och bra med en exakthet som är nödvändig när stort ska byggas. Vilket också svenske ingenjören Fossgaard insåg när han ledde uppsågningen av Abu Simbel i 10000 delar och flyttade ett av den egyptiska kulturens mest magnifika mastodontverk undan Assuandammens stigande vattenmassor.

Men det statliga och myndighetsivriga då?... Finns ingen poesi i sjukkassans regler? Att få ersättning när man blir sjuk? Finns inga försonande drag i denna myndighetskräfta som tycks gripa tag i varje invandrad själ och släpa denne baklänges in i blanketternas värld ? Är det egentligen i sjukkassans och andra myndigheters byråkratiska handhavanden vi finner svenskhetens själ? Är detta ännu ett utslag av rättvinklig likformlighet som häftar vid det svenska kynnet?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria