Jag fruktar till och med att några kanske skulle tro att jag drabbats av solsting eller stollighet om jag nalkades tanken på brödbak med en sorts andakt. Och ändå är det så med bullarna, baket i mitt liv. Jag har varit springpojke i ett bageri och kört runt med limpor, wienerbröd och kavringar. Jag har haft syskon och fjällor som under sina tidiga tonår jobbat på små bybagerier och nästan alla jag talat med om bagerier har fått en glimt av högtid i ögonen när de berättat om sin ungdoms tid i bagerier. Nästan som om de hade varit förlovade med en limpa!

Jo minsann, kanske beror det på att jag nu börjar bli så skrämmande gammal att jag talar om och tänker på bagerierna som en sorts heliga rum, ofta inrymda i någon trång källare i en liten by, någonstans och över allt i Sverige.

Ditt dagliga bröd… Vårt dagliga bröd… Jojo, det finns till och med i en klassisk bön som alla – och jag menar ALLA – uppväxta i Sverige har rabblat. Och min vän Anders i Löderup vet att berätta att hans barndoms helige bagare i hembyn Baske var ”aposteln” som en gång stod för tillkomsten av Sveriges godaste kavring. Det var Sam Bagare, som med skärmmössa och konduktörsväska reste runt och lämnade ut sina heliga ”oblater”. Nej, jag hädar icke. För brödet är fortfarande A och O på våra bord.

Från Bagar-Sam i Baske till Olofssons bageri i Myckling i Norrland (någonstans i Själevads centrum). Ja, bullar trillades varje tidig morgon och de glada bagarna, de morgonpigga människorna vid degen och de vedeldade ugnarna satte oförglömliga spår i våra liv.

Minns ni dofterna i ett bageri? Jo, det gör ni. Det gör varenda en av er, och oss. Wienerbröden doftade himmelskt och de runda bullarna liknade flickornas knoppiga behag. Kom sedan inte och säg att inte bagerierna bar med sig livets ljuvligheter och heligheter.

Vårt dagliga bröd, giv oss i dag… I Baske, och i Myckling.