Äntligen börjar jag uppskatta det min mamma säger. Nu när hon sedan två år tillbaka har börjat få en massa sjukdomar, och på sista tiden pendlat till och från akuten en hel del.

Hon har alltid pratat om sitt liv och om hur hon har haft det, och fortfarande säger hon ”vi har haft det bra på min tid”. I början förvånade det mig att hon tyckte det. Nu ser jag plötsligt på hennes ord på ett annat sätt.

Kanske är det för att mina barn har blivit större och jag själv har andra värderingar än förut. Eller så är det för att jag känner att min gamla mamma snart är borta, och att allt det hon pratar om kommer att försvinna för gott. Eller kanske beror det på något helt annat som jag inte vet nu?