Det är nu över en vecka sedan den stora tyfonen Haiyan drog in över Filippinerna och ödelade allt i dess väg. Byggnader jämnades med marken och människor miste livet i en av de största naturkatastroferna i regionens historia. Lokala myndigheter rapporterar om 1800 döda, men den siffran stiger i takt med att räddningsarbetet fortsätter i Filippinerna. Totalt kan det vara flera tusen personer som miste livet i katastrofen.

Den akuta situationen att nå de värst drabbade områdena och koordinera biståndet pågår just nu.

Men vad händer lokalt när viljan att hjälpa från omvärlden är så stor och resurserna verkar vara oändliga? Vad händer när tillresta hjälparbetare strömmar in över gränserna men möjligheten att ta emot hjälpen är begränsad?

Carolina Holgersson Ivarsson, socialantropolog på Göteborgs universitet har skrivit en avhandling om hur biståndet i Sri Lanka efter tsunamin 2004 påverkade lokalsamhället, sociala nätverk och möjligheten att långsiktigt bygga upp samhället igen. På många punkter är avhandlingen skrämmande aktuell med vad som nu sker i Filippinerna.

Hon berättar att människor på plats i Sri Lanka, fyra år efter katastrofen, talade om en tsunami i flera vågor.

– Först kom naturkatastrofen, sedan kom vågen av bistånd, pengar och materiell hjälp. I den här andra vågen kvästes många gånger de egna lokala insatserna och man översköljdes av pengar och resurser utifrån.

– Det är viktigt att förstå för de organisationer som nu ger sig in i Filippinerna att det handlar om en värld som är sönderslagen inte bara materiellt utan också socialt. Det är inget oskrivet blad de kommer till. Det är viktigt att ta hänsyn till den lokala kulturen på plats när hjälpinsatser sätts in.

Caroline Holgersson Ivarsson poängterar också att det är viktigt att skilja på den akuta katastrofinsatsen som sker nu på Filippinerna och den fas som börjar när mediernas strålkastarljus riktas om och många biståndsorganisationer lämnar landet. Då börjar den långsiktiga återuppbyggnaden av samhället och den fas som lägger grunden för människors fortsatta överlevnad.

Människor på Sri Lanka som hon träffade under sitt årslånga fältarbete fyra år efter tsunamin ser tillbaka på återuppbyggnadstiden som en svår tid. Hur de först översköljdes av medkänsla men att den positiva känslan senare växlade till orättvisa, konkurrens och att människor blev alltmer misstänksamma mot varandra.

– Det är en mörk bild de målar upp där organisationer konkurrerar om att hitta människor att hjälpa och starta projekt för att kunna rapportera hem och därigenom få mer resurser. Det fanns ingen tid för eftertanke, säger hon.

Ett tydligt exempel blev återuppbyggnaden av bostadshus som ur många hjälporganisationers synvinkel var en viktig åtgärd för att verkligen "göra något konkret". Att många aktörer, en hel del med mycket liten erfarenhet av återuppbyggnad, tävlade om möjligheten att få bygga i kombination med bristen på samordning från lokala myndigheter resulterade i bristfälliga och mycket varierande resultat.

– Det blev många hus, men färre hem. Enligt lokala traditioner ska hem byggas med feng shui-liknande traditioner där religionen är närvarande och ger trygghet och säkerhet åt hemmet. Det ska ske i flera steg med ritualer från när grunden läggs till det färdiga huset. Många byggare hade ingen kunskap eller ignorerade den kunskapen som fanns om lokala byggtraditioner. Det ledde till att många hus inte fungerade som hem för att människor inte kände sig säkra där, berättar Carolina Holgersson Ivarsson.

Samma sak gällde de många båtar som ordnades fram för att snabbt säkra människors försörjning. Enligt Carolina Holgersson Ivarsson saknades känslan för det lokala fisket och om hur fisketraditionen sett ut.

– Det ledde till att det slut fanns för många båtar, båtar som det inte fanns reservdelar till, människor som inte var fiskare fick båtar. Det lokala fisket rubbades ekologiskt och socialt.

Många problem hon såg på Sri Lanka i den tsunamidrabbade byn där hon gjorde fältarbete kom i spåren av insatser från det stora antalet enskilda personer eller mindre organisationer som mer eller mindre på eget bevåg åkt till katastrofområdet med kontanter och en stor vilja att göra något.

För människors vilja världen över att ge av sin tid och sina pengar är i grunden bra, om rätt samordning finns lokalt som kan ta emot hjälpen, säger Carolina Holgersson Ivarsson. Hon värjer sig mot många människors slentrianreaktion att vid stora katastrofer skänka pengar och sedan återgå till vardagen.

– Jag vill inte förminska människors välvilja och vilja att hjälpa. Men det här massiva givandet kan skapa nya problem. Det finns ingen quick-fix och de 50 kronor du skänker med din mobiltelefon kan på vägen till mottagaren bli insnärjd i politiska och ekonomiska strukturer, säger hon.

Hon poängterar att biståndsvärlden inte är fri från marknadsmässiga principer och konkurrens och att våra gåvor kan hjälpa, men också bli grogrund för nya problem lokalt.

Istället manar Carolina Holgersson Ivarsson till eftertanke och att ifrågasätta mera.

– Vad innebär medmänsklighet? Går det att förändra på andra sätt än tillfälliga gåvor och pengar? Finns det saker i min vardag som jag kan ändra på som leder till förbättrade mänskliga rättigheter någon annanstans?