Turteatern i Kärrtorp har låtit tala om sig på senare år med formmässigt vass och politiskt hårtslående teater. Tänk bara på SCUM-manifestet, så bra att den blev mordhotad, och Den nya gudomliga komedin som gjorde upp räkningen med regeringens omskrutna arbetslinje. Nu har Nils Poletti, den mest anarkistiska och utflippade i teaterns konstnärliga ledningstrojka, tagit sig an Joakim Pirinens verk i föreställningen Den svenska apans 100 röda drömmar. Här handlar det dock inte om Pirinens serier, det är hans märkliga mininoveller och korta prosatexter som har fått scenisk form.

Skådespelarna växlar ofta roller men har en grundpersonlighet som är en blandning av apa och indian. Ansiktena är krigsmålade i geometriska mönster, men då och då tar apnaturen överhanden. De rör sig i en scenografi som är en utsökt estetisk blandning av skrotupplag och byggarbetsplats, komplett med en byggnadsställning omgjord till totempåle. Kostymerna går i samma stil, en ståndsmässig klädsel för ett kosmiskt trasgrant naturfolk.

Föreställningen bygger på korta texter, alltså finns ingen sammanhängande berättelse. Historierna kommer den ena efter den andra som i en nummerrevy. När de sex stadsindianerna växlar roller mellan olika scener byter de utstyrsel, stundom får de även nya kroppsdelar om det anses lämpligt i sammanhanget. Vi får exempelvis möta en soldat som genomlever andra världskriget baklänges, Evert Taubes surrealistiska måltid på Den gyldene freden, en prins och en prinsessa som för att få en bostad inuti svampfarbrorn Husman måste tämja en högst naturtrogen dinosaurie, Svenne som susar in till stan i 72 000 kilometer i timmen, dessutom snuskiga fantasier och sniffande på bajsluktande fingrar. Pirinens texter ger ibland intrycket att vara skrivna med automatisk skrift som tagit genvägen till ord utan att passera överjaget. Inga hämningar alltså, och just därför ofta hysteriskt roligt. En viss början kan utvecklas till vilket slut som helst utan krav på logik eller begriplighet, som i ett drömspel. Och Turteatern har hittat den perfekta formen för detta innehåll, ofta med groteskt överspel, stora rörelser, snygga koreografiska poser och skrikiga röster. Det estetiska ledordet tycks vara ”extra allt” och det fungerar verkligen denna gång.

Om det finns något politiskt budskap i denna kavalkad över människolivets mer bisarra sidor är lite oklart. Visst finns element av samtidssatir, en förvrängd skrattspegel, men budskapet ligger snarare i själva normlösheten, den som säger att allt är möjligt och alla hierarkier kan vältas överända. Klart är hur som helst att publiken får en stor och märklig teaterupplevelse och att Turteatern har lyckats än en gång.