Recension


Teater
Mor och barn Av: Jon Fosse Översättare: Kia Berglund
Regi: Ulla Gottlieb Musik: Bent Sørensen I rollerna: Birgitta Sundberg, Henrik Ståhl Scen: Fria teaterns lilla scen på Kungsholmen

Stockholms Fria

Intensivt kammarspel som stannar i minnet

Jon Fosse kan beskrivas som en norsk Lars Norén. Men en smula mindre skoningslös än Norén, med en mer förlåtande blick på människorna och en elegisk ton. Så även i Mor och barn, som nu spelas på Fria teaterns lilla scen på Kungsholmen.

Vi får följa ett kort och intensivt möte mellan en mor och hennes nu vuxne son. De har inte setts på många år, de har ju bott på olika ställen och det ena med det andra. Nu söker sonen upp sin mor för att konfrontera henne med vad som hänt under barndomen.

Den här sortens teater står och faller med skådespelarna. Det pyttelilla scenrummet där skådespelarna nästan sitter i publikens knä kräver en närmast filmisk realism med små medel. Inga bombastiska tonfall à la Dramatens stora scen, då faller allt som ett korthus. Och här har skådespelarna verkligen hittat den där exakta tonträffen som gör spelet så genomlyst och självklart.

Modern hade inte tid att ta hand om någon unge, hon skulle till Oslo och göra karriär. Så pojken växte upp hos morföräldrarna som mamman i sin tur hade dålig kontakt med. De har inte träffats särskilt många gånger sedan dess och mamman har dålig koll på vad sonen sysslat med i sitt liv.

Visst kan mamman i pjäsen ses som en klichébild av den onda moder som man har sett allt för många gånger på scenen. Men Jon Fosse dömer inte, han försöker förstå, och Birgitta Sundbergs moder är en ömkansvärd människa mitt i sin outhärdlighet. Kokett, egocentrisk, dominant, smått megalomanisk och alltid med en elakhet till hands för att trycka ner sin son. Ändå finns en kärlek där, någonstans, som kommer fram när ordströmmen tystnar och hon kan vila. För modern dränker sonen i ord, kaskader av anklagelser, skuldbeläggning och självrättfärdigande, och ständiga krav på honom att äntligen berätta något om sitt liv.

Sonen svarar inte mycket, han är förstummad till enstavighet, och hur skulle han kunna vara annat? ”Ja” och ”Nej” är de ord han oftast får ur sig. Och när han någon gång säger en hel mening blir det ett entonigt staccato, som om varje ord var en plåga. Henrik Ståhl gör sonen till en sluten tryckkokare av känslor, då och då pyser det ut men däremellan skyndar han sig att lägga locket på. Det är fascinerande att följa hans stumma spel, se hur mycket han kan få ut av ett antal enstaviga ”Ja” och ”Nej”.

Nej, mor och barn lyckas aldrig riktigt mötas. Och det kommer nog att dröja många år tills de ses igen. Det som en gång gått snett är svårt att reparera och smärtan finns kvar.

Men för Fria teatern är detta en konstnärlig framgång, ett intensivt kammarspel som stannar länge i minnet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sällsynt lyckad Tjechovtolkning

Recension

Anton Tjechov lär ha klagat på att hans rollfigurer framställdes som lipsillar. Det är ett ständigt problem i Tjechovuppsättningarnas historia: författaren ansåg sig ha skrivit komedier, på teaterscenen visas pjäserna allt för ofta som oändligt långsamma, melankoliska relationsdramer. Numera har många ambitionen att bryta med den traditionen, men sällan har det gjorts med en sådan energi och ett så storartat resultat som på Moment i Gubbängen.

© 2024 Stockholms Fria