Recension


Konst
Dansmaskiner­ ­– från Léger till Kraftwerk
Var: Moderna museet
När: 22 januari–27 april

  • Det intressantaste verket vid utställningen Dansmaskiner är Kraftwerks installation 1 2 3 4 5 6 7 8, menar Martin Holmström.
Stockholms Fria

Medryckande om maskindyrkan

Kraftwerk möter tidig modernism på Moderna museet.

Första gången jag stötte på futurismen var under gymnasiet, i samband med en teaterpjäs influerad av Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest, publicerat 1909. Det finns en naiv och smittande optimism inom futurismen, ett hyllande av drivet framåt, rörelsen mot något nytt, som intresserade mig. Det krävs dock inga grundliga studier av futurismen för att få syn på dess baksida – förhärligandet av krig, den starka tilltron till industriella framsteg och kopplingen till den italienska fascismen.

I Moderna museets nya utställning Dansmaskiner ligger fokus inte så mycket på futurismens mörka stråk utan mer på det tidiga 1900-talets modernister och deras fascination vid maskiner och industrialismen. Dessa ställs sida vid sida med de tyska syntpionjärerna Kraftwerk. Centrala konstnärer i utställningen är Fernand Léger och Francis Picabia. Légers måleri inspirerades av storstädernas framväxt och reklamens starka färger. Picabia å sin sida var dadaist och såg maskinen som en symbol för det irrationella.

Dansmaskiner är uppdelad i två delar. Den ena utgörs av Kraftwerks 3d-installation 1 2 3 4 5 6 7 8. Den andra består av målningar, modeller och installationer. Men också film. Centralt placerat i det största utställningsrummet står ett rektangulärt rum där Charlie Chaplins film Moderna tider (1936) visas. Chaplin symboliserar inte bara slutpunkten för en framtidsoptimism och ett maskinförhärligande ideal med sin kritik av produktionstakten vid löpande bandet. Att göra film till ett nav i utställningen är logiskt. Futuristernas vurmande för framsteg gjorde att man snabbt omfamnade filmen som ett nytt medium kapabelt att fånga framåtrörelse, tid, förändring.

Men den mest centrala filmen i utställningen är förstås Kraftwerks installation, en lång video med musik som spänner från tidiga Autobahnskivan 1974 till Tour de France 2003. Hos Kraftwerk återfinner man ett liknande förhärligande av maskinvärlden som hos futuristerna, men också något mer. En fascination vid symbiosen mellan maskin och människa där det mitt i det kliniska finns en slags lågmäld, personlig relation till det mekaniska och elektroniska.

Moderna museet har haft flera utställningar det senaste året där verk ur samlingarna dammats av och där det upprättas förbindelser mellan konstnärer och strömningar. Marcel Duchamp har parats ihop med både Picasso och surrealism. När hans verk även är med i Dansmaskiner känner jag mig lite trött på samlingarna. Men denna gång tycker jag ändå att man skapat dynamik, dels genom att ha en spännvidd i valet av verk från 1900-talets första årtionden, men framför allt genom Kraftwerk.

Kopplingen mellan tidiga modernister och den elektroniska musikens urfäder känns helt naturlig, och förstärks genom 3d-filmen med linjära mönster, siffror som flimrar förbi, former med räta linjer och robotar. Allra bäst blir det när det visuella är avskalat och påminner om den digitala ålderns forntid. De primitiva mönstren framhäver det suggestiva i Kraftwerks låtar och förmågan att i ett stelt formspråk med mekaniska rytmer ändå skapa ett riktigt sväng. För första gången har jag fått se kritiker stå och dansa på en pressvisning av konst. Det om något ett tecken på att Moderna museets utställning är annorlunda och medryckande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria