Hallå där, Anna Marking, teaterchef på Tage Granit, aktuella med med seminariet Vi och dem.

Kan du berätta lite om Tage Granit först?

– Vi har funnits i 16 år. Vi jobbar med två delar, den ena är barn- och ungdomsteater, den andra är att vi specialskriver teater för att användas i utbildningsform. Vi åker just nu runt och jobbar för LO och leder samtal om rasism på arbetsplatser. Vi jobbar alltid med olika social frågor.

Hur används pjäserna i utbildningssyfte?

– Ett exempel är Alla kan göra något, vår föreställning för LO. Det är en scen med två arbetskollegor där den ena drar rasistiska skämt. Sedan har vi en moderator med som diskuterar vad som händer och publiken får vara med och påverka rasisten, komma med argument som att säga ifrån och testa vad som fungerar.

– Det är en interaktiv form där man inte bara tar åt sig teorin, utan även prövar i praktiken. Det blir mycket tydligare och fungerar också som ett stort grupparbete. Man får höra att det finns många olika vägar att gå. Det är en metod som handlar om att man dramatiserar ett problem och testar hur man kan förändra genom att möta en människa på ett nytt sätt, samtalsmetodik kan man säga. Det handlar väldigt mycket om de mjuka värdena.

Vad menar du med mjuka värden?

– Det finns en rädsla för att om man lyssnar på en annan människa istället för att säga att någon har fel, då uppfattas det som att man håller med. Men om man lyssnar och sedan säger att man inte håller med finns det en möjlighet att påverka den människan. Det blir ett samtal och då kan man få den andra personen att tänka efter.

Kan du berätta om seminariet Vi och dem?

– Föreställningen som spelas, Kameleonten, är för unga, men seminariet vänder sig till vuxna som jobbar med sådana här frågor. Ofta pekar man ut folk, det blir svart och vitt, man pekar ut vem som är ond eller god. I den här föreställningen har vi en tjej, Nazira, som är andra generationens invandrare. Hon är duktig och ambitiös men tar samtidigt mycket plats. Sedan har vi en kille, Tobias, som har med sig en förbittring hemifrån och tycker att invandrarna kommer och går om dem.

– Det är två personer som är rätt lika varandra i utanförskapet. Nazira känner att hon inte blir godkänd som svensk och möter killar som Tobias som bara hatar henne, medan Tobias är rätt misslyckad och inte klarar skolan. De tvingas till en situation, de ska lösa några frågor tillsammans som rektorn gett dem, och måste börja prata med varandra.

Vad händer efteråt?

– Tanken är att panelen ska få en kort stund och prata utifrån sin expertis, sedan hålls ett samtal. Jag vill att det ska bli en diskussion med publiken och att inte panelen ska prata hela tiden. Publiken består till stor del av människor som jobbar med de här frågorna, men det är öppet för allmänheten.

Vad vill ni åstadkomma?

– Fokus ligger på tolerans, vad ska vi göra för att de här människorna ska kunna mötas? Hur ska vi göra så att inte Sverigedemokraterna växer mer? Vår tes är att majoriteten av SD:s väljare inte är övertygade rasister utan människor som är missnöjda, som hamnat utanför, folk som själva har det rätt tufft. Det är människor som om någon lyssnar på dem kanske inte behöver rösta på SD, utan kan använda frustrationen på ett bättre sätt.