När din hemstad firar sitt nästa jubileum kan de göra på två sätt. De kan hyra fem öltält och ställa Robert Wells på en scen på stora torget. Eller så kan de inspireras av Tuomo Haapala och hans nya bok.

Hans metod är öltältens motsats. Den involverar hundratals, ibland tusentals människor, som tillsammans arbetar fram en unik föreställning med hjälp av sina olika konstnärliga, tekniska och vardagliga kunskaper.

Jag ber honom förklara hur det började, arbetet med den första föreställningen på Stockholms vattenfestival. Året var 1992.

– Jag gick på Strömbron och upptäckte att i broräcket fanns det klingande punkter. Jag började spåna utifrån den platsen, Norrström. Den är som en teater mitt i staden, säger han.

Sagt och gjort. Tuomo Haapala började skissa. Han gick till Vattenfestivalens ledning och de gick igång på idén. Det gjorde också de flesta som han ville ha med och projektet, som de flesta nog hade låtit stanna på idéstadiet, fick vingar.

– Vi var 300 personer som medverkade. Förutom musiker och körer hade vi laxfiskare och sjungande dykare, KTH-studenter fick en spårvagn att flyta, ångbåtar tutade och vi fick till och med Jacobs kyrka att ringa med sina klockor i två minuter, säger Tuomo Haapala med ett stort leende.

Det var 30 000 åskådare på plats och recensenterna var överväldigade. Nu har Tuomo Haapala publicerat en dokumentation av sina projekt. I boken Staden som scen (bokförlaget Mormor) kan man läsa om och se bilder från ett tjugotal föreställningar från olika platser. Det dröjde nämligen inte länge förrän han fick sitt nästa uppdrag.

En av de berättelser ur boken som gör störst intryck på mig är från Östhammar 1995.

– Vi gjorde uppsättningen vid Dannemora gruva, som hade lagt ner några år tidigare och det var enormt nedstämt bland människor där då, säger Tuomo Haapala.

Många av deltagarna hade arbetat i gruvan. De hade flera träffar där de spånade vilt kring vad de kunde göra. En del av föreställningen bestod av sprängningar i gruvgångarna under publiken. Folkdanslaget kördes fram med stora lastmaskiner och av den lokala motorcykelklubben. Kyrkokören sjöng.

– Efteråt berättade många att de kände sig stolta över föreställningen, över sin gruva och orten. Det var starkt, säger Tuomo Haapala.

En stadsföreställning i Tuomo Haapalas anda får helt enkelt positiva biverkningar. Människor känner sig delaktiga, nya kontakter knyts och talanger uppdagas.

– Folk kan olika saker. Jag är som en konstnär med en palett och en pensel, men istället för färger använder jag människors kunskaper. En är bra på att svetsa, en är bra på att sjunga i kör och så vidare.

Det minsta problemet brukar vara att få människor att ställa upp. Inte sällan tvingas de säga nej till folk som vill medverka, eftersom de redan har blivit för många.

– Jag har blivit mer och mer övertygad om att vår lekfullhet och kreativitet har strypts av samhällets ekonomistiska tänkande. Människorna har leklusten i sig, de är gärna med och gör hur tokiga saker som helst när de får chansen, när det inte ställs krav på ekonomiska vinster. Att få människor att använda sin fantasi i samarbete – det är min politiska drivkraft i det här, säger Tuomo Haapala.

Han beskriver sina verk som en motståndsrörelse och liknar det vid att lägga upp en sandlåda för människors lek och glädje.

– Jag har själv alltid varit antiauktoritär. Jag tror att det handlar om att inte bara säga att alla får komma med förslag, utan att på allvar lyssna på vad de har att säga. Vi prövar allas idéer, då blir det en atmosfär där alla vågar bidra.

Vi kommer åter in på jämförelsen med öltälten och jippotänkandet i staden.

– Öltälten har alla sett många gånger. I stadsföreställningarna blir vi överraskade, ibland gör vi också det omöjliga, säger Tuomo Haapala.