För att ta sig till Strindberg som tortyrs, SST:s, repa i en källare intill Skogskyrkogården går man genom kulvertar med väggar av oputsad betong, förbi förråd och en hög med bråte. I replokalen står trumset i varje hörn, väggarna är rödmålade, i taket löper ledningar. Gitarristen Claes Rosenberg berättar att det brukar droppa vatten på dem ibland när de spelar.

Lokalen ger en välbekant inramning för ett punkband. Vad som sticker ut är att alla fem medlemmar som riggar upp instrumenten passerat 40-strecket.

– Jag var med i den första punkvågen. Jag slutade när jag var tretton och började igen när jag var 40, säger trummisen Mattias Wiberg.

Punken var den minsta gemensamma nämnaren när de lärde känna varandra genom sina barns dagis i Bagarmossen. Alla i bandet har även bott i området under någon period och det har fått ge namn åt debutplattan.

– Vi trivs i Bagarmossen, det är en kärleksförklaring, säger sångaren Martin Andersson. Bagarmossen har under olika perioder blivit ganska smutskastat, men vi upplever det positivt, vi ser inte på området som det framställs i media, hur man framställer förorten.

Förutom att de tycker att det är roligt att spela punk drivs SST även av ett politiskt engagemang. De gick alla och störde sig på saker som var fel i samhället, och punken blev ett sätt att kanalisera den ilskan.

– Punken behövs verkligen nu, efter de åtta år som har varit. Det finns mycket orättvisor och samhället har blivit kallare, säger Mattias Wiberg.

– Vi har blivit äldre, men fortfarande är vi arga, säger Martin Andersson. Och nu ser man saker från ett annat perspektiv än när man var ung. Nu tänker man på sina barn, man blir arg när man tänker på vad vi lämnar efter oss, vad kommer de att få?

Strindberg som tortyr har funnits i 5 år. Daniel Svensson förklarar att namnet kommer från en skoluppsats.

– Jag är lärare och satt i ett förtroligt samtal med en kollega som kände sig kränkt av att en elev lämnat in ett uppsats, där eleven hade fått välja att skriva en uppsats om Strindberg ur ett valfritt perspektiv. Eleven var så less på Strindberg att han skrev om Strindberg som tortyr.

De har mest fått positiva kommentarer på gruppnamnet, men vid några tillfällen har folk reagerat.

– Ett av våra första gig var på en festival i Skåne, berättar Daniel Andersson. Det var ett band med ungdomar som spelade också och vi sa 'fan vad bra ni var'. 'Lyssnade ni på oss då', frågade vi sedan, och de svarade 'nej det verkar så otäckt det där med tortyr'.