Debatt


Per Gahrton
Fria Tidningen

Solklart att huvudkonflikten är grön-brun – inte röd-blå

Den nuvarande krisen har tyvärr lyft fram SD som en huvudaktör för framtiden. Men därmed har det också illustrerats att MP har en huvudroll, skriver Per Gahrton.

Intet ont som inte har något gott med sig. Den akuta krisen visar att det inte bara är SD utan också MP som är huvudrollsinnehavare i kampen om framtiden.

Det är förstås tråkigt att MP:s första regeringserfarenhet kanske blir rekordkort, men den risken var ju alla medvetna om och beslöt att ta. Det är jättetråkigt att ett brunt främlingsfientligt parti med nazistiskt grumleri i sin bakgrund plötsligt framstår som Dom Som Bestämmer.

I eftertankens kranka blekhet kan man förstås tycka att det var en alltför vågad chansning att bilda regering utan veta hur regeringspolitiken skulle få riksdagsmajoritet för sina förslag. Det var faktiskt korkat att tro att SD skulle acceptera att å ena sidan – med rätta – utestängas från allt politiskt samarbete, och å den andra sidan ta för givet att SD skulle följa de andra partiernas informella spelregler i riksdagen.

Om Löfven vägrat bilda regering skulle det ha förhandlats i veckor, kanske månader, vilket är vanligt i de flesta västeuropeiska demokratier. Till slut skulle någon form av majoritetssamarbete framkommit. Kanske blir det sådana förhandlingar nu.

1. En möjlighet vore förstås att FP eller C eller båda till slut sväljer förtreten och går med på någon form av samarbete, ja rent mandatmässigt skulle det faktiskt räcka med KD. Troligast är dock att det till slut blir FP, av flera skäl: det finns en gammal tradition av samarbete mellan socialliberaler och socialdemokrater. Björklunds nyliberala utflykter har fått en rejäl smäll. Antagligen sitter Björklund löst som partiledare. Om han däremot styr tillbaka till mer socialliberalism och går med i en mittenvänsterregering skulle han kunna förlänga sitt politiska liv.

2. En annan möjlighet är att de borgerliga gör som sina kolleger i Danmark och plockar med SD i ett majoritetssamarbete (utan att SD behöver få ministerposter). Inom M finns tydligen ökad förståelse för SD:s invandrarpolitik.

3. Slutligen finns förstås en möjlighet som sakpolitiskt är mer logisk än svensk tradition vill inse: En så kallad stor koalition mellan S och M (som förekommit flera gånger i Tyskland). S och M är ju överens om alla stora framtidsfrågor, om tillväxt före miljö, om ohämmad vapenexport, om arbetsmoralism utan kortare arbetstid, om orubbad makt för stor- och finanskapitalismen, om snabb tillfredsställelse av det militärindustriella komplexets krav på kraftigt ökade försvarsutgifter. Miljöintresset lyser hos båda partierna med sin frånvaro.

Naturligtvis kommer det svenska politiska systemet att trassla sig ur en kris av ett slag som är vardagsmat i de flesta av våra grannländer. Vad blir då kvar?

Såvitt jag kan se är det bestående minnet av denna turbulens SD:s upprepade och öppna och intensiva hat mot MP. De känslorna lär vara ömsesidiga. I ett läge då de traditionella blå-röda motsättningarna ständigt försvagats och alltmer framstår som rent teatrala markeringar för att upprätthålla illusionen om att S och M står för radikalt olika samhällsframtider, är det utmärkt att SD påminner om att den djupgående och avgörande skillnaden istället går mellan grönt och brunt – och det handlar inte enbart om invandringspolitik. I alla gröna huvudfrågor – miljö, kärnkraft, vapenhandel, arbetsmoralism, rättigheter för minoriteter och så vidare – står SD för en ännu mer antigrön politik än de övriga traditionella partierna. Att leva i ett S-samhälle eller ett M-samhälle är det ingen större skillnad på, vilket alla vet av egen erfarenhet. Men att det skulle vara en avgrundsdjup skillnad mellan ett grönt MP-samhälle och ett brunt SD-samhälle inser de allra flesta väljare.

Den nuvarande krisen har tyvärr lyft fram SD som en huvudaktör för framtiden. Men därmed har det också illustrerats att också MP har en huvudroll. MP:s stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs att det leder till ett väsensskilt, humanitärt, miljövänligt, socialt och internationellt solidariskt samhälle.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Bättre samarbete troligare än klimatkrig

Klimatförändringarna leder till torkor, översvämningar och sämre förutsättningar för jordbruk. Människor tvingas på flykt och detta kan leda till konflikter och krig. Men måste klimatförändringar leda till krig? Nej, det är troligare att de leder till bättre samarbete mellan länder, menar Per Gahrton och Helena Tagesson.

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria