Debatt


Per Gahrton
Stockholms Fria

Bättre samarbete troligare än klimatkrig

Klimatförändringarna leder till torkor, översvämningar och sämre förutsättningar för jordbruk. Människor tvingas på flykt och detta kan leda till konflikter och krig. Men måste klimatförändringar leda till krig? Nej, det är troligare att de leder till bättre samarbete mellan länder, menar Per Gahrton och Helena Tagesson.

I klimatförändringens spår kan manöverutrymmet för hållbar utveckling paradoxalt nog öka. Klimatförändringen måste inte betyda krig eller politiskt sammanbrott. Faktum är att den kan leda till ökat politiskt samarbete – med ökad risk kan också olika aktörers egenintresse av samarbete öka. Detta är några av slutsatserna i Cogitos nya rapport Det hettar till – forskning och spekulationer om klimat, fred och konflikt. I rapporten tas ett samlat grepp på svensk och internationell forskning om klimat och konflikt. Rapporten länkar dessutom samman klassiska teorier om hur fattigdom och orättvisor kan bidra till konflikt med dagens klimatdebatt.

Det förändrade klimatet innebär sämre förutsättningar för jordbruk på många platser, fler katastrofala torkor och översvämningar vilket sannolikt leder till stora migrationsströmmar. För de drabbade människorna är det ett hot mot den egna säkerheten. Men är detta ett säkerhetshot i mer konventionell bemärkelse – som leder till väpnade konflikter? Cogitos slutsats i rapporten gör den sensationslystne besviken: Nej, det finns ingen automatisk länk mellan klimatförändringen och krig.

I debatten om klimathotet och säkerhetsfrågorna ser Cogito två huvudspår. Det ena handlar om militarisering. Runtom i världen finns det gott om beslutsfattare och tankesmedjor som tolkar klimatförändringen i konventionella säkerhetstermer och uppfattar att den nationella säkerheten måste försvaras med militära medel.

Det andra spåret vill satsa alla krafter på hållbar social och ekonomisk utveckling. Även byggande av institutioner som med folks förtroende kan hantera konflikter är nödvändiga för att möta klimatförändringen fredligt. Här är fokus orsakerna till säkerhetsriskerna. Utan rättvis utveckling, ingen säkerhet, lyder klimat/konfliktekvationen.

Cogito menar att oro för ökade konflikter inte ska mötas med krav på ökad militärapparat. Det är inte bara osolidariskt, utan också ineffektivt för att hantera de säkerhetsriskerna.

En stötesten i den internationella klimatpolitiken är den djupa förtroendeklyftan mellan rika och fattiga länder. Många länder upplever en djup frustration över den ojämlikhet som präglar de flesta internationella överenskommelser, särskilt inom handelsområdet. Men i klimatförhandlingarna är nu, för första gången i historien, i-länderna beroende av u-länderna.

Om inte alla samarbetar, står vi alla som förlorare i ett förändrat klimat. Detta gemensamma intresse ger ett politiskt manöverutrymme där det är möjligt att göra en klimatöverenskommelse som tar hänsyn till u-länders behov av utveckling och mindre ekonomiska förmåga. Det gemensamma intresset borde motivera rika länder att inta en mer generös och utvecklingsvänlig attityd i internationella förhandlingar på handels- och biståndsområdet. Hotade säkerhetsintressen kan alltså skapa en politik som eftersträvar hållbar rättvis utveckling och fredsbyggande.

Sverige har under nästa år möjligheten att ta klivet in i historieböckerna genom att visa att det är denna väg man vill välja. Vi är ordförandeland i EU under de globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Det är då spelreglerna för nästa klimatregim ska beslutas. Sverige bör ta en ledande roll, sticka ut hakan, visa vägen.

Det räcker inte med att miljöminister Andreas Carlgren driver på för att EU ska minska utsläppen med 30 procent till 2020, delvis genom utsläppsminskningar på andra håll i världen. Vetenskapen kräver en minskning av växthusgasutsläppen inom EU med minst 40 procent till år 2020.

Genom att ta fasta på forskningen kan vi flytta positionerna framåt och dessutom börja överbrygga den förtroendeklyfta som förgiftar det internationella samarbetsklimatet. Det ligger i vårt eget säkerhetsintresse att de industrialiserade länderna tar ansvar för att världens fattiga länder får stöd till anpassning till en oundviklig klimatförändring och kraftigt ökade resurser till utveckling.

Sverige tycks dock röra sig mot det militära spåret när regeringen vill använda medel ur biståndsbudgeten för att finansiera militära insatser. Det logiska vore att göra tvärtom. Fortfarande är Sverige, liksom övriga OECD-länder, långt ifrån FN:s klimatkonventions princip att det är de rika ländernas ansvar att gå före också i anpassningsarbetet. Medel finns, det är en fråga om prioriteringar. Ett av många belysande exempel på prioriteringar är att Storbritannien som generös givare ger runt 39 miljoner dollar till FN:s anpassningsfonder samtidigt som de satsar 347 miljoner dollar på ett nytt kylsystem till tunnelbanan i London.

I ljuset av Cogitos undersökning vill vi lämna följande rekommendationer. Med Sverige i ledningen bör EU:

• driva på för ett internationellt klimatavtal som tar hänsyn till u-ländernas behov av utveckling och deras mindre resurser för klimatomställning samt till i-ländernas historiska ansvar och nuvarande förmåga att bidra med resurser

• gå utvecklingsländerna till mötes inom handelspolitik och reform av de internationella finansiella institutionerna

• gå före i att sänka sina egna utsläpp för att överbrygga förtroendeklyftan gentemot u-länderna.

Dessutom bör Sverige överföra resurser från försvarsbudgeten till klimatanpassning i u-länder och inte som nu ta av det enprocentiga biståndet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria