Kvinnor i Mellanöstern är inte bara offer
Somar Al Naher hyllar kvinnor som inspirerar och imponerar.
Det är sällan som jag upplever Internationella kvinnodagen som intressant eller givande. Många gånger blir det lätt krystat när tidningar, företag, partier och föreningar pliktskyldigt redovisar sitt engagemang för kvinnors rättigheter.
Vad som också har irriterat mig en längre tid är avsaknaden av rapportering om kvinnor från Mellanöstern. Åtminstone är den som finns tröttsamt ensidig. Det tycks vara omöjligt att berätta om kvinnor i andra roller än offer. Visst är det viktigt att rapportera om det våld och förtryck som kvinnor utsetts för. Men när kvinnors kamp i vardagen och på fälten utelämnas riskerar man att osynliggöra kvinnorna. Dessutom tar man ifrån dem aktörskapet. Indirekt framställs kvinnor som passiva varelser.
Därför tänkte jag passa på att hylla några kvinnor som imponerat och inspirerat mig på olika sätt. Inte för att jag ser det som min primära uppgift att informera den svenska allmänheten eller ta ansvar för slappa redaktioner som inte anstränger sig. Utan jag gör detta för min egen skull och förhoppningsvis för andra som känner som jag.
Framförallt har den afghanska konstnären Kobra Khademi väckt stor beundran hos mig. Nyligen gjorde hon en gatuaktion där hon promenerade i järnklädsel som täckte över rumpan och framsidan av kroppen. Genom promenaden ville hon uppmärksamma de sexuella trakasserier som kvinnor får utstå i offentligheten och att kvinnokroppen betraktas som allmän egendom.
Första gången hon utsattes för sexuella trakasserier var hon endast 4 år gammal. I en intervju berättar hon att hon då efter händelsen hade drömt om en skyddsutrustning som skulle skydda henne från mäns övergrepp. Det barndomsminnet låg till grund för hennes konst.
Ett annat tillfälle när hon blev antastad i vuxen ålder av en man på gatan stannade hon upp och skrek. Till hennes förvåning var det ingen som noterade mannen utan alla skällde ut henne för olämpligt beteende. Allmänhetens reaktioner säger något om hur skuldbördan fördelas. Oftast slutar det med att kvinnan får skulden.
Khademi är inte ensam. Trots att Afghanistan anses vara en av världens farligaste platser för kvinnor är det många som har trotsat rädslan. Skådespelerskan Monirah Hashemi startade ett eget teaterkompani och anställde 30 kvinnor. Men trakasserierna mot henne och teatern blev så stora att hon tvingades fly landet till slut.
Graffitikonstnären Shamsia Hassani vill även hon porträttera kvinnor på ett mångfacetterat sätt. Genom att måla på offentliga väggar i Kabuls gator gör hon konsten tillgänglig för allmänheten. Och de kvinnor hon gestaltar får synas på ett sätt som de annars inte fått göra.
Överallt i Mellanöstern kämpar kvinnor dagligen. Ibland med vapen, ibland som mammor som försöker få ihop mat för dagen till sina barn. Kvinnor finns också inom rättsväsendet som riskerar sina liv genom att försvara de mänslikliga rättigheterna. På gator och torg ser vi kvinnliga konstnärer som väcker tankar genom att utmana etablerade föreställningar.
Alla dessa kvinnor är värda att hyllas den 8 mars – och alla dagar på året.