Hur fisket förvaltas är i högsta grad en fråga om miljörättvisa. Det är en fråga om ett livskraftigt hav, och en rättvis fördelning av resurserna, och den gäller oss alla.

Förut fördelades fiskekvoterna på antalet båtar, vilket resulterade i ett stort antal olönsamma båtar. Sedan 2009 får båtägare inom det storskaliga fisket sälja sina kvoter till varandra. Systemet, som kallas Individual Transferable Quotas (ITQ), blir allt vanligare inom olika länders fiskeförvaltning. Syftet är att minska överkapaciteten och öka lönsamheten för de fiskare som blir kvar i yrket. Sedan i höstas får också företag äga kvoter, vilket möjliggör spekulation med fiskerättigheter. Havs- och Vattenmyndigheten diskuterar nu möjligheten att införa ITQ också för småskaliga fiskare.

Det råder viss begreppsförvirring i debatten om svenskt yrkesfiske. Positionerna i debatten formuleras ofta utifrån problemet med den bristande lönsamheten, både för stora och små fiskare. Som man frågar får man ju som bekant svar. Naturligtvis ökar systemet med ITQ lönsamheten, eftersom det ökar ägarkoncentrationen och konkurrerar ut de mindre fiskarna. Men varför är lönsamheten över huvud taget ett problem? För att havet är så överfiskat och sjukt att det bara finns små mängder kvar att fiska.

Som så ofta var det ju Marx som sa det först. 1840 var metabolism lite av ett modeord. Marx anammade de nya näringslärorna om hur kroppen tillgodoser sig näring, och förklarade att när vi människor utarmar jorden på näringsämnen utan att återföra dem igen så skapar vi en reva i metabolismen (metabolic rift) i det system som sammanbinder naturen och det mänskliga samhället. När vi förbrukar en resurs utan att ge den möjlighet att återhämta sig – som vi ju har gjort med fisken i havet – har vi också förstört möjligheterna att kapitalisera på den givna resursen. Fisket är inte längre lönsamt, och därför förskjuter vi revan – den med makt roffar åt sig nya vatten att fiska i, eller nya marker att odla på.

Den globala ekonomin har dock uppmärksammat paradoxen i att kapitalismen underminerar sin egen existens genom att förbruka och förstöra naturresurserna som den är beroende av. Somliga nymarxistiska teoretiker menar att kapitalismen därför har gått in i vad som kallas en ekologisk fas. Genom hållbart nyttjande av naturens resurser ska produktionsvillkoren säkras. Hållbar utveckling är en doktrin som legitimerar denna kapitalistiska diskurs. Vi ”löser” problemen genom att handla med kvotsystem, eller sätta pris på naturens ”tjänster”. I ETC:s granskning av den svenska fiskepolitiken (17/4) konstaterar författarna förfärade att produktionsmålen går före miljömålen i beslutet om den nya fiskelagen. No shit. Enligt logiken i kapitalismens ekologiska fas är miljömålens syfte att skydda produktionsvillkoren.

Man behöver inte tro på konspirationen Kapitalismen för att förstå att allmänhetens bästa är ett livskraftigt hav. Det är det industriella fiskets totalt urballade rovdrift på havets resurser som har åsamkat skadan i de marina ekosystemen. Havets ekosystem är i mångt och mycket ett enda, och de småskaliga fiskarna får lida av de industriella flottornas brutala framfart. Det är naturligtvis djupt orättvist. Globalt sett är det en fråga om matsäkerhet. Majoriteten av de samhällen som verkligen lever på fisk är småskaliga fiskarsamhällen. I Sverige är det en fråga om kulturella värden – vi vill bevara kustsamhällena och dess traditionella försörjningsmöjligheter.

Om vi värnar kustsamhällena och att ibland ha svenskfångad fisk på borden så måste vi stoppa det industriella fisket. Vill vi äta fisk ofta står det oss fritt att skaffa en aquaponic och odla sin egen fisk – det är inte (jättemycket) mer jobb än en ambitiös balkonglåda. Fisken i havet bör vi spara till de miljoner människor som verkligen är beroende av den i sin kost.