Inledare


Inledare: Miljö

  • Vi måste prioritera styrmedel och resurser för ett hållbart jordbruk – för vår framtida matförsörjnings skull.Foto: Nati Harnik/AP/TT
Fria Tidningen

Dags att prioritera ett hållbart jordbruk

Jordbrukets beroende av fosfor måste brytas. Men utvecklingn går för långsamt, skriver Paula Lenninger.

Utan sakkunskaper kan vetenskapsjournalistik vara knivigt. Därför blir det fel ibland, som i fallet med den danska studien om ekologiskt jordbruk som skapat debatt i media den senaste veckan. Den danska studierna var lika tydlig som journalisterna var inkompetenta: de sammanlagda effekterna av ekologisk odling är positiva för människor, djurens välfärd och för miljön.

Vad gäller problemformuleringen ”ekologiskt kontra konventionellt” är den relevant för livsmedel importerade från fattiga länder, där bönderna i det konventionella jordbruket ofta exponeras för stora mängder gifter utan skyddsutrustning. Ofta har de heller inte möjlighet att odla mat till sina egna familjer. I fattiga länder hör ekologiskt jordbruk därför ihop med rättviserörelser och med rätten att själv bestämma över sin kost och sitt liv.

I en svensk kontext är samma polarisering inte lika relevant. Det ekologiska jordbruket är ofta storskaligt och industrialiserat, medan det konventionella å andra sidan lyder under relativt stränga miljöföreskrifter – även om fördelarna med ekologisk produktion som den danska studien lyfter naturligtvis gäller även här.

Många av hållbarhetsutmaningarna är dock de samma för all matproduktion. En av dem är vårt behov av fosfor.

För att kunna växa behöver grödorna näring: tänk den där klassiska skolboksbilden av mark, ett träd, en kossa/get/älg som äter ett blad från trädet och som bajsar på jorden – och så ett par pedagogiska pilar i en cirkel.

Ett av ämnena som kon bajsar ut är fosfor. Byt ut kossan mot en människa. När vi äter ”flyttar” vi fosforn från marken till städerna. För att göra jorden produktiv tillsätts därför fosfor i form av konstgödsel. Fosforn utvinns ur fosfatmalm, som bryts i gruvor. Nästan all fosfor på världsmarknaden kommer från Marocko och är, tillsammans med fiskresurserna, en central anledning till landets människorättsvidriga ockupation av Västsahara. Även om reserverna är stora, så är världens forskare överens om att jordbrukets fosfatmalmberoende måste brytas.

Också den ekologiska produktionen är naturligtvis beroende av att fosfor återförs till jorden. Eftersom konstgödsel inte får användas så tillförs fosforn främst genom djurgödsel. De som vänder sig mot veganism med argumentet att ett hållbart jordbruk kräver djurhållning har alltså en poäng. Som det ser ut idag kräver ett storskaligt ekologisk lantbruk en relativt storskalig animalieproduktion. Som, även om också den är ekologisk, har ohållbart stor påverkan på klimat och vattenförbrukning.

Så nu är det alltså bara att slänga sin pulled oumpf!-burgare med ekologiskt surdegsbröd i komposten och flytta ut i skogen för att leva av att samla fröer och rötter? Det är ju förstås inte fel, men det kan bli bökigt att genomföra i stor skala. Bättre då att använda samhällets förmåga till innovation, och arbeta för att styra den tekniska utvecklingen mot att inkorporera människan i jordbrukets kretslopp igen.

Efter att näringen hamnar i toalettavfallet blir den slutligen till avloppsslam – det vill säga, den som inte läcker ut på ”fel” ställen på vägen och bidrar till övergödning. I Sverige gödslar vi faktiskt med en del av slammet på skogs- och åkermark, men det innehåller höga halter av tungmetaller, läkemedelsrester och andra miljögifter. Den internationella trenden är att slammet bränns till aska, som sedan deponeras. 2012 fick Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag om hållbar återförening av fosfor, men resultaten fick kritik för sin låga ambitionsnivå.

Ett hållbart jordbruk kräver flexibla, lokalt anpassade lösningar för fosforåterförsel. De metoder som bedöms ha störst potential är urinseparering i hushållen, samt återvinning av fosfor i askan från det förbrända slammet. Trots snabb teknologisk utveckling går implementeringen av nya system alldeles för långsamt. Det är hög tid att prioritera styrmedel och forskning inom området – för Västsaharas befolkning och den framtida matproduktionens skull.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria