Jag kom från Rumänien till Sverige år 2007 med mina barn och min man. Då var jag 21 år och hade ingenting i Rumänien. Jag bodde med mamma, pappa och mina bröder, men hade inget jobb. Min man hade ett jobb men lönen var väldigt låg. Vi behövde mat och kläder så vi flyttade till Sverige för att få ett bättre liv, så barnen kan gå i skolan och bli något.

Först bodde jag i en stuga på Meros camping. Livet var jättesvårt, vi hade inga pengar till hyran, men min man spelar dragspel så han gick ut varje dag och spelade så vi fick ihop lite pengar.

Efter två år bestämde politikerna att vi kunde få lägenhet och försörjningsstöd, det var så snällt. Jag kunde börja SFI och våra barn började förskolan. När jag studerat i elva månader gick jag på anställningsintervju på Räddningsmissionen och fick jobbet.

Nu jobbar jag på den öppna förskolan och som informatör på gatan, jag har kontakt med alla som tigger, spelar och säljer tidningar. Jag älskar mitt jobb.

Jag är rom och har mött mycket rasism i Rumänien. När jag var liten blev jag slagen av min lärare. Vi bodde på landet och bussen till skolan tog 25 minuter, på vintern var bussen ofta sen och då blev läraren jättearg och slog mig. När jag gått i skolan i fem år sa mina föräldrar att jag skulle sluta för att slippa bli slagen. Pappa lärde mig att läsa och skriva hemma.

Både jag och min man har mött rasism när vi sökt jobb. Min man har flera intyg på att han jobbat som snickare och säljare men ändå har han varit på jättemånga intervjuer där de sagt ”nej, du är rom, vi vill ha en rumänsk person”. Jag har sökt jobb som städare och gaturenhållare, men fått höra många gånger att de inte vill anställa mig för att jag är rom.

Överallt i Europa finns så mycket rasism. Det gör väldigt ont att höra nu att det händer i Sverige också.

Jag fick höra om attacken vid Sjöbergens koloniområde i måndags, när jag kom tillbaka till jobbet från semestern. Jag mådde dåligt hela dagen. Romerna har det jättesvårt genom hela livet, och har mött rasism under hela historien, och nu händer det igen.

När man får höra om sådana här attacker får man panik, många är jätterädda. Det är personer som var rädda redan innan, för polisen, för allt.

För alla som sover i skogen är det jättesvårt. Tänk om någon kommer igen och attackerar? Nu hände det en gång, men det kan hända igen när som helst.

Det borde finnas fler sovplatser, så de kan sova på nätterna, så de blir trygga.

De är människor som kämpar, som bara sitter på gatorna och inte gör något fel. De kräver inte att du ger pengar. Vill du ge dem några kronor så varsågod, vill du inte så gör det inget.

Jag har inte suttit ner själv. Jag ville göra det, för vi behövde pengar. Så en dag gick jag till Frölunda torg och tittade mig omkring för att sätta mig. Jag tänkte på vad jag skulle göra om någon kom fram och sa att ”du är ju ung varför jobbar du inte”, jag skulle inte kunna svara för jag kunde inte svenska än då, och bara lite engelska. Och så undrade jag vad som skulle hända om någon kom och sa något dumt, då skulle jag bli jätterädd. Eller om någon lämnade pengar! Vad skulle jag då säga till honom eller henne? Vad blyg jag skulle bli. Det gick inte. Jag började gråta, och gick hem.

Det är bara starka människor som sitter ner. Det finns många som kommer till Sverige men inte klarar av att sätta sig, som åker tillbaka.

När vi har gjort intervjuer med personer som sitter på gatorna berättar de flesta att de sitter där för att försörja sina barn, har sjuka föräldrar eller att de behöver betala vatten- och elräkningar. Alla har bara bra saker att säga om Sverige.

En del har varit med om att människor skrikit åt en, men de säger att det nog beror på att de människorna inte förstår varför vi är här, att vi inte vill tigga egentligen, att vi vill jobba.

Men de berättar mest om alla de snälla människor som säger bra saker och kommer och lämnar skor, kläder och mat.

Om 10-20 år hoppas de flesta på att slippa vara tiggare, att kunna lämna gatan och bygga något för sina barn. Fortfarande finns många vuxna som inte kan läsa och skriva, och de tigger för att kunna betala för skolmaterial, kläder och skor så att barnen kan gå i skolan i hemlandet. Jag är säker på att det kommer leda till att det sker en förändring i framtiden.

De flesta barnen är kvar i hemländerna men en del barn går i skolan här eller kommer hit till öppna förskolan. Barnen blir så glada när de får lära sig alfabetet och att skriva sitt namn. Även om familjen bara kan bo två veckor på samma plats så vill de att barnen ska gå i skolan.

Politikerna måste förstå att romerna är människor som alla andra, och låta oss leva. Det heter inte tiggare, det heter romerna.

Jag är rom från Rumänien och när jag kom till Sverige levde jag som dem som sitter på gatan. Men i dag betalar jag skatt som alla andra, jag är ett exempel på att andra kan leva som mig om de får en chans.

Monalisa Pruteanu, informatör och pedagog, Räddningsmissionen