Fanna Ndow Norrby vittnar om vardagsrasismen | Stockholms Fria
  • Fanna Ndow Norrby växte själv upp i Hammarbyhöjden, en närförort till Stockholm. Hon poängterar att rasism i allra högsta grad är närvarande i det man ibland kallar skyddade miljöer.
Fria Tidningen

Fanna Ndow Norrby vittnar om vardagsrasismen

Med instagramkontot @svartkvinna skapade Fanna Ndow Norrby en plats för berättelser om rasism och afrofobi. Nu har kontot blivit en bok och kan nå nya grupper och fungera både upplysande och som ett verktyg i ett bistert samhällsklimat. – Att den här boken kommer nu gör att väldigt många får handfasta argument som de behöver, säger Fanna Ndow Norrby själv.

En pappa pekar på min dotter som har håret utsläppt. – Henne kan man vända upp och ner på och stoppa i skurhinken och använda som golvmopp.

Föräldraträff

Du är faktiskt jävligt snygg för att vara n****!

Okänd man på krogen

Ur Svart kvinna

Ordet vardagsrasism kan lura en att tro att det rör sig om något oskyldigt och harmlöst. Boken Svart kvinna tar den sortens villfarelser ur läsaren genom att publicera människors erfarenheter av rasismen. Om något, är det väl just upprepade kränkningar i vardagen som är tärande och brutala. Och svårare att få bukt med, då de i många fall inte ens anses vara ett problem. Det är ”skämt”, ”komplimanger”, något att bara vifta bort.

Enligt Afrofobirapporten från 2014 (framtagen av Mångkulturellt centrum) är afrosvenskar den minoritet i landet som är mest utsatt för hatbrott. Det offentliga rummet är ”en hotfull plats för många afro-svenskar, något som begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet”. I ljuset av detta var det kanske inte märkligt att instagramkontot @svartkvinna fick 10 000 följare under bara ett dygn. Behovet av att dela sina erfarenheter var uppenbarligen stort. Med boken vill Fanna Ndow Norrby ge ett djup till inläggen.

Således varvas de korta vittnesbörden i boken med essäer av bland andra Bilan Osman, Judith Kiros och Salem Yohannes. Det är personer som Fanna Ndow Norrby tycker har kommenterat bra på kontot, eller varit synliga i debatten på olika sätt.

– Jag valde folk som är i min ålder ungefär, födda sent 1980-tal och tidigt 1990-tal, för att visa på någon generations... ja, vad tänker man på när man har vuxit upp under de här åren?

En tanke med boken har varit att nå en bredare publik.

– Det är ganska många steg för att du ska hitta det här kontot egentligen. Du ska ha instagram. Du ska följa rätt konton och rätt personer som tycker det här är intressant och delar det. Om du skriver en bok som står på Akademibokhandeln, då är det någon helt annan som tar upp den.

Bokens kapitel är uppdelade efter olika typer av situationer eller platser. På stan, i skolan, nattliv och så vidare.

Överallt tycks det finnas individer som anser det vara fritt fram att uttrycka sig sexualiserande, exotiserande eller bara rent hatiskt. Jag undrar vilka reaktioner Fanna Ndow Norrby har fått på innehållet?

– Det är väldigt olika beroende på vem som har läst den. En del är kanske pålästa feminister och har koll på det här, att det egentligen kanske inte är någonting nytt med maktstrukturer. Då får jag mest höra att det är en viktig bok, vad skönt att den finns. Andra säger, men att det var så här hemskt! Och så några som skrattar och bara säger, shit, vad folk är sjuka i huvudet.

Berättelserna där barn utsätts har nog förvånat mig mest.

– Där blev jag också lite chockad av vissa berättelser jag fick in, för jag var inte riktigt beredd på allt det grova.

Hur har kontot och boken påverkat dig och hur du ser på dina egna erfarenheter?

– Jag tror inte att min syn på mig själv har förändrats. Men att jag har pratat hundra timmar med mina vänner om de här sakerna märks i vilka tankar som kommer upp. Kanske också att man får saker och ting i en kontext. Mycket handlar ju om att minnas saker: han sa faktiskt det här, eller det här hände faktiskt! Det är någon form av terapi tror jag, i efterhand.

Fanna Ndow Norrby poängterar att rasism förekommer överallt, även i så kallade skyddade miljöer.

– Vissa försöker få det till, och tror, att jag kommer från ett område där det var tufft och svårt. Men jag kommer från Hammarbyhöjden och gick i Björkhagens skola, en helt vanlig Stockholmsskola som inte ligger i vad som brukar ses som ett ”problemområde”. Och jag gick på Norra real, där folk inte har så många kompisar som ser ut som jag, men det är där du har skiten. Det är det som jag tycker är intressant, att folk blir förvånade när det är i de rummen det sker.

Boken är inte enbart skriven för att upplysa den aningslöse om sakernas tillstånd, utan minst lika mycket för författaren själv och hennes vänner.

– Det känns som att nu kanske vi kan prata om annat, och så kan vi diskutera det här när vi känner för det. Men också för att andra som läser den ska kunna se de här situationerna ute på stan och på något sätt uppmärksamma dem.

Fanna Ndow Norrby tycker att det har varit stor spridning när det kommer till uppmärksamheten i medier. Hon syns inte bara i de kanaler som har som vana att ta upp de här frågorna, utan har till exempel spelat in en podd för Amelia.

Kan det ses som en positiv tendens?

– Absolut. Då känner jag att man har kommit en bit, när de redaktionerna ser att det här är någonting viktigt. Jag tror att väldigt många tänker, och det oavsett vilken politisk sida man står på, att nu börjar det bli lite äckligt på riktigt.

– Vissa av oss har väl varit sura ganska länge och menat att det här samhället är sjukt, men nu börjar det bli så påtagligt. Det är det jag tycker är intressant också med att den här boken kommer nu, den behövs.

De samtal som förs i det offentliga rummet, inklusive sociala medier, om hur kampen bör föras blir ofta en smula infekterade när intersektionella synsätt ska omsättas i praktiken. Vem ska föra vems kamp egentligen?

– Man är ju inte bara sin hudfärg eller bara sitt kön, och jag tycker det är konstigt när man börjar dela upp på det sättet. Det är därför jag har texten av Tyson Mcvey i boken, som skriver om det. Och min mamma är vit och blond, i vissa rum skulle folk kunna tycka att hon inte får prata, men hon är ju min mamma, hon har levt med min pappa.

– Jag kan bli provocerad av den grejen, för jag tycker att man ofta är för snabb. Men, jag förstår varifrån det kommer, för det finns ingenting mer frustrerande än en person som sitter och babblar och babblar om någonting som de faktiskt inte vet någonting om. Se på ledarsidorna, jag tycker det är så sjukt hur de har fått bre ut sig! De har ingen aning, och så ska de sitta där och pösa.

En annan aspekt som tenderar att komma upp är den motsättning som tycks råda mellan ett akademiskt uttryckssätt och behovet att vara ”folklig”. Fanna Ndow Norrby tycker att akademiska begrepp behövs, och att det känns som att dessa blir mer och mer lättillgängliga:

– För bara några år sedan skulle akademiska ord verkligen få folk att känna sig utestängda. Och också stänga ute med mening. Men i dag känns det som att många begrepp verkligen finns att förstå några klick bort. Det är också i viss mån inom akademin som strukturer verkligen bryts ner för att kunna analyseras. Då tillkommer ord och begrepp för att kunna förstå sammanhangen.

Detta var något hon tänkte mycket på när boken sattes ihop.

– Jag skulle inte säga att det finns för akademiska ord i den. Texterna är inte akademiskt tunga. Boken är inte gjord av eller för personer med en master i genusvetenskap.

Nästa steg för Svart kvinna-projektet är en samtalsserie på Riksteatern.

– Vilka samtal förs i vilka rum, vilka människor reagerar på vissa saker och varför? Sådant är jag helt fascinerad av. Man träffar någon som bara häver ut sig något sådant här, hur ser samtalen ut i den personens umgängeskrets? Så jag ska undersöka lite hur olika grupper läser boken, bland annat ska Riksteaterns styrelse få läsa den – de sitter ju i Hallunda – och få samma frågor som en grupp unga svarta tjejer därifrån.

Fanna Ndow Norrby skulle inte heller ha något emot att ta en rejäl semester. Som det står i baksidestexten: ”Det här är en bok om våra liv. Om andras ord.”

– Det är det det handlar om. För egentligen, jag lever bara mitt liv, men det är alla här omkring mig som ska komma till mig och säga de här grejerna.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria