• Vi som arbetade med föreställningen funderade på hur vi som kvinnor kan ta tillbaka initiativet inom cirkus, säger regissören Marie-Andrée Robitaille.
  • Gynoïdes är inte bara en föreställning, utan ingår även i ett forskningsprojekt om kvinnors representation inom cirkus.
Stockholms Fria

Akrobatisk cirkus tänjer på normer

Med den experimentella cirkusföreställningen Gynoïdes, som har premiär 6 januari, vill Marie-Andrée Robitaille utveckla och utmana cirkuskonsten.

Det hela ser spektakulärt och mystiskt ut. På affischen hänger en kvinna i sitt hår, inte hjälplöst utan med tydlig kontroll över situationen, iklädd beiga underklädesliknande plagg av det mer rejäla slaget, som smälter samman med hennes hud. Hon flankeras av ett svårgripbart ord: Gynoïdes. Bakom projektet står Marie-Andrée Robitaille, cirkusartist från Kanada som varit verksam i Sverige under flera år. När vi träffas ber jag om en förklaring till titeln, som för övrigt ska uttalas på franska.

– Gynoid är motsvarigheten till android, det är allt som kan tolkas som den feminina formen. I början var det ett poetiskt val, vi som arbetade med föreställningen funderade på hur vi som kvinnor kan ta tillbaka initiativet inom cirkus. Jag är ett sci-fi-fan, jag tycker att genren ofta förutsäger framtiden och den låter oss fantisera om en bättre värld. Begreppet gynoid var för mig ett poetiskt sätt att hantera att vi inom cirkusen ofta är förprogrammerade att agera på ett visst sätt.

Föreställningen är också en del av ett forskningsprojekt som undersöker kvinnors representation inom cirkus, Marie-Andrée Robitaille är högskolelektor i cirkus vid Danshögskolan i Stockholm. I Gynoïdes samsas sex kvinnliga cirkusartister på scenen. Artisterna har handplockats av Robitaille och kommer från Europa och Nordamerika. En ganska vit trupp, men regissören tycker inte att cirkus skulle vara en företrädesvis vit konstform.

– Det finns många discipliner och traditioner från Kina, och det finns växande cirkustrupper i Etiopien, Kuba och Colombia till exempel. Men cirkus speglar ofta verkligheten och både kvinnor och icke-vita har varit mindre synliga, precis som inom andra områden.

Cirkusutbildningar har gett upphov till termen nycirkus, en form som väl i ärlighetens namn inte längre är så ny. Men den skiljer sig tydligt från de familjedrivna, traditionella kringresande sällskapen. Internationellt har grupper som kanadensiska Cirque de Soleil tagit världen med storm, och i Sverige har Cirkus Cirkör blivit synonymt med nycirkus. Företeelsen har fått lika många beundrare som belackare.

Men vad är det i innehållet som karaktäriserar nycirkus?

– Cirkus är en konstform som är... hur ska man säga, det är poesi i rörelse, det är fysiskt, säger Marie-Andrée Robitaille. Det är mycket närmre dans än teater. För mig är det också en värld av känslor. Vi kan framkalla känslor hos publiken men de kommer inte från ett färdigt koncept, eller en historia. Det är betraktaren som får skapa sin egen berättelse. Den här föreställningen är en hyllning till cirkusen, en hyllning till den kvinnliga kroppen och till kvinnlig intelligens. Det är ett tillfälle där flera kvinnor kan mötas på scen, och det är ganska ovanligt i cirkus.

På vilket sätt är det en hyllning till den kvinnliga kroppen och intelligensen?

– För det första tror jag att båda är nära sammankopplade. Vi är formade så som vår hjärna dikterar, vi blir det vi tänker. Vi är förlängningen av vårt tänkande och vice versa. Det jag ville göra här var att lämna utrymmet till den renodlade kroppen, och då menar jag inte den sexualiserade kroppen eller kroppen som karaktär, utan jag ville bara ha själva energin. Jag ville exponera kroppen som den är. Jag använder inte nakenhet, inte för att jag är emot det, men det är väldigt opraktiskt när det kommer till cirkus. Så jag har en kostym som går ton i ton med artisternas hud. Det går att diskutera förstås, många säger att varför ska ni klä av kvinnor? Jag tycker inte att vi klär av oss, jag tycker att vi är i vårt naturliga tillstånd.

Undertiteln på föreställningen är circus female intelligentia, och med det tycks Robitaille avse sökandet efter en egen kvinnlig röst, och att inkorporera sociala aspekter i utförandet.

– När vi har det här kvinnliga författarskapet i cirkusen, vad betyder det? Vi ville ta upp frågan utan att moralisera eller ge alla svar. Vad kan vi göra som bryter vanemönster, och vilka mönster finns det? Detta att vi tittar på publiken efter ett nummer på ett visst sätt, är det något vi måste göra eller är det något vi blivit ombedda att göra? Så vi ifrågasätter vad vi gör på scen och vad vi har lärt oss. Och jag tror inte att det är publikens uppgift att förstå allt det här, jag hoppas att den upplever att det är ett nytt synsätt som de inte är vana vid. Jag tror att vi länge har surfat på bara ren underhållning, men jag tycker inte att det är nog. Det är fortfarande underhållning, för det är cirkusens natur, men kanske underhållning med en mening, även för publiken.

I föreställningen används också så kallad motion capture-teknik där ljud genereras utifrån artisternas rörelser med hjälp av sensorer. Ett annat inslag på ljudfronten är tyska Anna-Maria Hefeles strupsång, alltså övertonssång, där flera toner framkallas simultant. För Marie-Andrée Robitaille är detta ett bra exempel på hur cirkusen använder värdeförskjutningar.

– Hon gör något extremt ovanligt. Det är inte fult. Det är inte vackert. Utan det är märkligt. Det är demonstrationen av det abnorma, vi är inte vana att se kroppar så här, eller höra en röst så här, det är bisarrt och det öppnar mot något nytt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria