Ormbunkar vars högfrekventa samtal avlyssnas och visas som sonogram. Brännässlors stress vid larvangrepp målat i kemiska formler. Filspån i en koreograferad dans, böljande rörelser som för tankarna till sjögräs. I Christine Ödlunds separatutställning Aether & Einstein står växter och vetenskap i fokus i en alkemistisk häxbrygd influerad av teosofi.

Det första man möts av när man kommer in i Magasin 3:s utställningshall på bottenplanet, där Ödlunds konstlaboratorium ryms, är en manshög installation i flera avsatser med ormbunkar och andra växter. Formen kan ses som en slags tredimensionell ljudkurva. Verket, som heter Xylem floem, är inspirerat av de viktorianska växtoaser som skapades på 1800-talet. Där kunde människor dra sig undan industrialismens larm, få själsligt lugn av grönska och musik. Genom installationen går en grotta där slingrande rötter omgärdas av mikrofoner. Ormbunkarna håller sig tysta när jag hukar mig genom passagen, men Ödlund har fått idén från forskning som visat att växter kan ge ifrån sig klickande ljud.

Centralt i rummet står en snäckspiral, vars form bär spår av både antroposofisk arkitektur och rummets egna pelare. I dess mitt visas flygbilder av vulkanlandskap på Hawaii som filtrerats så att de blir till abstrakta former. Ödlunds utställning kommer att förändrats under utställningstiden, och tanken är att spiralen ska få ett mer symbiotiskt förhållande till Xylem floem, att ljud ska omvandlas till bild. Christine Ödlund är inte bara konstnär, utan även kompositör, och genomgående i utställningen glider bilder och ljud in i varandra, transformeras.

Utställningens roligaste inslag är Acid rock, som visar ett spektrogram av Led Zeppelins musik. Verket ingår i Ödlunds återskapande av ett experiment från 1970-talet där man spelade musik för växter. Hon fann att brännässlor som exponerades för Led Zeppelin blev grova och mörka, medan de som fick lyssna på Ravi Shankar höll sig ljusa och fräscha.

Det är inte bara växterna som kommunicerar med varandra i Aether & Einstein. Verken binds samman till en helhet, vilket förstärks av de blyinfattade mosaikfönstren med teosofiska kemiska symboler som även återkommer i tuschteckningar. Ljuset som faller på verken färgas av glasen i rött, grönt, blått och gult. Tillsammans med ambientmusik skapar det en meditativ stämning. Christine Ödlund talar om växters ”kommunikation och samarbete”. Om man har sett buskar och träd strypa varandra i den ständiga konkurrensen om utrymme och ljus kan det kännas lite verklighetsfrånvänt. Men en oas har Christine Ödlund lyckats skapa, en glänta för lugn och eftertanke.