När konsthallen kontaktade Orten i fokus nappade Alex Rodallec genast på idén om att göra en kulturtidskrift, och han är nu dess chefredaktör.

– Det kändes för mig rätt naturligt att kombinera den här aktivismen som är lite mer förortsorienterad tillsammans med bara ren kultur, säger han.

Med hjälp av ett bilddrivet innehåll visas olika kulturfenomen i Sveriges miljonprogram upp.

– Det kan vara allting från svensk folkdans till kurdiska tatueringar. Folk känner inte till så många av de här sakerna och de finns överallt i Sverige. Och till och med vi som har växt upp i förorten känner inte till allt.

Som ett exempel nämner han somaliska mäns vana att färga skägget med henna, något han undrat över sedan han var liten med aldrig egentligen frågat om. Det visade sig helt enkelt handla om att följa profeten Mohammeds exempel.

– Min poäng var lite att kanske inte göra det jättepolitiskt heller utan bara, det är vad det är, förklarar Alex. Att lägga saker sida vid sida som liknar varandra, utan att kommentera.

DIN är ett ord som har en innebörd på flera olika språk, bland annat persiska. I olika tolkningar kan det betyda tro, livsinriktning eller lag och redaktionen använder det i bemärkelsen ”sätt att leva”.

– Vi har en ganska bred tolkning av vårt kulturarv, säger Alex. Det är något vi alla har gemensamt, och när vi ställer olika kulturer sida vid sida visar det sig att även det som vi tror är mycket vårt egna har mycket likheter med det andra kulturer gör. Och det är inte så konstigt för vi har hela tiden haft ett utbyte.

Vilka riktar ni er till?

– Man kan säga att vi riktar oss till publiken där vi kommer ifrån, alltså svenska miljonprogram, men man måste inte komma därifrån för att vara intresserad av innehållet. Fast tanken är att vi gör det mer för oss själva.

Samtidigt finns ambitionen att låta förorten ta plats i medielandskapet på ett annat sätt än det gängse, där den beskrivs som ett, möjligen exotiskt, problemområde av någon som oftast kommer utifrån. Artiklarna är skrivna av personer som är engageade i Orten i fokus, men skribenter från andra delar av landet än Stockholmstrakten står på önskelistan, förklarar Alex som är uppväxt i Backa i Göteborg. Det har varit viktigt att skribenterna får använda sin egen ton och att de själva har fått bestämma vad de vill skriva om, eller visa upp när det handlar om utställningen.

Sonia Sagan betonar också hur oerhört viktigt det är att låta människor behålla sin egen röst, och inte förvanska den för att anpassa den till vad hon kallar en innerstadsjournalistisk norm. Hon växte själv upp i Norra Järva men bytte i mellanstadiet skola och hamnade på Södermalm, och är väl medveten om vad som förväntas av en i dessa olika världar.

– När en innerstadsjournalist har intervjuat en förortare och det kommer upp i tidningen, när man läser det och hör i sitt eget huvud, det låter som att man pratar i en burk. För journalisten har inte haft den språkliga spännvidden för att representera den här personen. Och det är också väldigt svårt och utmanande att behålla nåt slags integritet till intervjupersonens uttryckssätt om en har uppfattningen att mitt uttryckssätt stämmer, och det där är bara en avart av mitt svenska språk.

DIN-projektet kommer per automatik att stärka människor, tror Sonia, för det är vad som sker när man visar upp för dem det som de nånstans kommer ifrån. Men det är inte huvudsyftet.

– När vi visar upp bilder av förortare i en konsthall som generellt sett beter sig som ett slutet rum, då tror jag att vi stärker personen som tittar på det. Men halva tanken är ju också att få in människor som inte förstår att orten, på grund av att ”den generella svennen” flyttat därifrån, har blivit en väsensskilt annorlunda plats: Välfärden funkar annorlunda, de sociala koderna funkar annorlunda, nästan allting funkar annorlunda. Det handlar om att visa saker som ”människor utifrån”, bosatta i homogena stadsdelar, inte får tillgång till, och som människor ”inifrån”, som identifierar sig som förortare, aldrig får se upphöjas. Det är en växelverkan som skapas i den här ogenerade skildringen.

Vad är det då som skildras? Att hitta och beskriva en röd tråd i utställningen, rent estetiskt, tycker Sonia är svårt, och kanske heller inte intressant.

– Det är ett mischmasch av influenser, säger hon. Allt från forskningsrapporter till instagramkonstnärer, vi blandar verkligen högt och lågt.

Ett spår handlar om att ställa det ”supersekulära Sverige”, som dock ändå tillber kapitalismen och vetenskapen, mot olika typer av religiösa uttryck som ofta förknippas med andra kulturer.

– Det finns en tanke hos mig att avslöja våran köpreligion med de här andra religionerna bara genom att sätta dem bredvid varandra, utan någon instruktion. Halva poängen med utställningen är att vad jag än säger så är det ingenting emot de tolkningar som kommer upp i publiken själv.

Utställningen och tidskriften vävs samman genom sin gemensamma grundtanke och genom medarbetarna. Sambanden ska inte vara alltför uppenbara, det ska alltid finnas utrymme för tolkning. Delaktighet från läsare och publik är en viktig del, betonar Sonia.

– Mycket av det här för mig handlar om att väcka nyfikenhet för sånt som folk avvisar utan att ens tänka på saken. Jag tror att människor måste lära sig själva genom att våga utforska sånt som man känner ett visst motstånd för att ta del av. Och det kan handla om allt ifrån att se återbruk som finkonst till att se religion som ett legitimt uttryck för mänsklig civilisation.