Inledare


Nathan Hamelberg
  • Vårdpersonal demonstrerar på Gustaf Adolfs torg i Göteborg för en bättre vård och arbetsmiljö.
Fria Tidningen

Vården – en fråga om statens legitimetet

Vad arbetarrörelsen i strid mot en del av sina politiska företrädare behöver säga är att statens och regeringars hela legitimitet ­står och faller med frågan om vården, skriver Nathan
Hamelberg.

26 september hölls den första av utfrågningarna av USA:s presidentkandidater, och det tycks råda konsensus om att Hillary Clinton gick segrande ur striden med Donald Trump. Men några frågor jag följt med stort intresse var helt eller delvis frånvarande:

Frågan hur energibolag som i en parodi på sveken efter ”indiankrigen” på 1800-talet försökt tvinga till sig rätt att exploatera mark på ursprungsbefolkningens territorium i Dakota. Det är kusligt nära det område General George Armstrong Custer och hans sjunde kavalleri krossades av en allians av lakota sioux och cheyenne vid slaget vid Little Bighorn för 140 år sedan nu.

Frågan om fängelseindustrins expansion och exploatering ­– de factoslaveri där miljontals fattiga, framför allt svarta och latinos sätts i en miljö där de måste använda våld eller begå brott för att överleva, och därigenom fastnar.

Samt, frågan om polisens ­– tiotusentals polisdepartement – militarisering, brutalitet och rasistiska våld.

Gemensamt för alla de frågorna är att de på djupet ställer frågan om statens legitimitet på sin spets. Om det finns något som är djupt förskansat i det nationella psyket i USA är det att statens makt gentemot medborgarna ska hållas kort. I alla de fallen bryter staten enormt med det och det är främst på grund av rasism som det överhuvudtaget är möjligt. Men det är också därför de kanske största radikala politiska rörelserna utanför mainstreampolitiken rör de frågorna.

Hopp över till Sverige ­– vad är det för politisk fråga som är djupt förskansat i det svenska nationella psyket, som det nära nog råder total konsensus om? Vilken fråga har potential att radikalisera långt bortom vad som ryms i mainstreampolitiken? Jämförelser med USA och andra länder är illa lämpade för att kopiera, jag tror man behöver översätta, så att säga.

Jag tror vården är den frågan. Sedan strax efter ”pennstreckets förskjutning i svensk politik” (när allmän rösträtt infördes och liberaler gick från den vänstra sidan i politiken till den högra) har alla i praktiken varit socialliberaler ­– eller till vänster om det. Det vill säga, medborgarskap är inte bara formell likhet inför lagen, utan lika rätt till framförallt vård och skola. Och på båda områdena håller välfärdskapitalister på att gräva ur möjligheten till lika vård. Oavsett om det är cancerbehandlingar eller förlossningsvård, börjar vården se alltmer godtycklig ut. Sjuksköterskor och undersköterskor är bakbundna så att de inte kan ta till traditionella stridsåtgärder, vilket lämnar massuppsägningar som sista utväg. Otack är världens lön till de som stannar, den som på grund av sin livssituation kan flytta kan få bättre lönevillkor, men det ändrar inte själva arbetsplatsmiljön. Demonstrationerna i Ådalen, mobiliseringarna under parollen ”en annan vård är möjlig” är den strid som kan förändra hela det politiska spelbrädet inför valet 2018.

Vad arbetarrörelsen i strid mot en del av sina politiska företrädare behöver säga är att statens och regeringars hela legitimitet ­– tanken om det gemensamma ­– står och faller med frågan om vården. I USA är slagordet ”all lives matter” ett reaktionärt sätt att skyla över statens rasism. Men i Sverige kunde det ha varit samlande paroll för ett vårduppror för i klassamhället Sverige är inte alla liv lika mycket värda.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria